Ortolansparv (Emberiza hortulana)
Det egendomliga namnet ”ortolan” kommer av latinets ”hortulus”, liten trädgård. Men någon trädgårdsfågel är inte denna sparv, däremot trivs den i odlad mark med dungar av träd och i öppna hagmarker.
Att sådana marker är mindre vanliga än förr är förmodligen en orsak till att ortonalsparven är en av de fåglar som minskat mest i vårt land. I Götaland och Svealand har arten nästan helt försvunnit. I Norrland, där arten inte sällan häckar på hyggen, har stammen klarat sig något bättre.
Ortolansparven flyttar i augusti-september till Västafrikas tropiker och återvänder i maj. Födan är frön och insekter som den gärna söker på torra marker, inte minst kreatursbetade.
Här i Sverige är bruket att äta så kallad ”kramsfågel”, det vill säga småfåglar av allehanda slag, lyckligtvis försvunnet. I sydliga länder förekommer det däremot alltjämt och just ortolansparven är sedan gammalt en särskild hyllad delikatess. Det berättas att de gamla romarna gödde ortolansparvar i burar som upplystes nattetid och i Alfred Brehms berömda fågelbok från 1884 finns en ganska förfärande beskrivning: ”Detta förfarande lär ännu i dag användas i Italien, södra Frankrike och i synnerhet på de grekiska öarna. Därstädes infångas ortolanen i massor, dödas så snart han blivit tillräckligt fet, förvällas i kokhett vatten, inpackas i ättika och kryddor och försändes i små fat, två- till trehundra i vartdera. För på detta sätt tillredda ortolaner betalas ganska högt pris av finsmakare.”
(Emberiza hortulana)
