Pilgrimsfalk (Falco peregrinus)
Pilgrimsfalkens räddning och återkomst är ett av de finaste exempel som finns i vårt land på lyckade naturvårdsinsatser. På 1970-talet fanns bara tio par, numera finns flera hundra.
Pilgrimsfalken kan i storlek jämföras med en duva eller en kråka. Honan är större än hanen som hos många rovfåglar men den har förmågan att slå byten betydligt större än den själv. Den tar sjöfåglar, måsar, änder i flykten genom att från hög höjd störta sig på bytet med vingarna hopfällda, varvid den kan uppnå en svindlande hastighet.
Ska man vara petig är den inte världens snabbaste flygare, som det ibland påstås. Det finns både änder, gäss och vadare som flyger snabbare i plan flykt. Men när falken tar hjälp av tyngdkraften är den värst av alla. I ett experiment dök en specialtränad falk tillsammans med en fallskärmshoppare i fritt fall. Falkens hastighet mättes till som mest 389 km/h. Den sortens dyk är knappast typiska för en vild falk, men det visar vilken kapacitet fågeln har.
Boet läggs i ett klippstup, det kan vara i skärgården eller i ett berg i inlandet, med god tillgång på bytesfåglar i närheten. Även byggnader av olika slag kan fungera som ställföreträdande klippstup. Äggen läggs i april och en bit in i juni är ungarna flygfärdiga.
Pilgrimsfalken fick sitt svenska namn av den store ornitologen Sven Nilsson på 1820-talet, då med formen ”Pelegrimsfalk”. Det latinska namnet är peregrinus, som betyder ”vandrare” och namnet anses härröra från forna tiders falkenerare som använde fågeln i jaktsammanhang. Kanske var det för att fåglarna fångades under deras flyttning, kanske för att boplatsen ofta var okänd. De svenska pilgrimsfalkarna flyttar under vintern nedåt nordvästra Europa till exempel vid Nordsjökusten där det finns gott om sjöfågel att livnära sig på.
(Falco peregrinus)
