Pärluggla (Aegolius funereus)

0:39 min

Pärlugglans revirsång hör ihop med kyliga senvinternätter. Redan i februari börjar hanen signalera med stor ihärdighet, ropen kan pågå timtals utan avbrott. Denna vår vanligaste uggleart är en barrskogsfågel som finns över hela landet men som tyvärr visat en nedåtgående trend på senare år.

Granskogen är pärlugglans favoritbiotop, men den kan också häcka i blandskog. För häckningen är pärlugglan beroende av trädhåligheter, främst utnyttjas gamla spillkråkehål. Numera placeras allt fler holkar ut och dessa accepteras gärna. I södra delen av landet är det vanligt att hanen uppehåller reviret året runt, medan nordliga ugglor är mer rörliga. En viss utvandring förekommer när födotillgången är klen.

Det svenska namnet på denna vår näst minsta uggla (av traststorlek) kommer av de vita fläckar som den brungråa, yviga fjäderdräkten är beströdd med.

Alla ugglors läten har av gammalt tolkats som illabådande varsel och förbindelse med mörkrets makter. I svensk folktro har pärlugglan kallats ”vätterhund” men man har också trott att det vittljudande lätet kom från haren - därav namnen ”mäckerhare” och ”harpoppla”.

(Aegolius funereus)