Skäggdopping (Podiceps cristatus)
Skäggdoppingens karaktäristiska kindtofsar i rödbrunt och svart har gett det svenska namnet och den tudelade, bakåtstrukna tofsen på huvudet ger fågeln ett visst drag av förnämhet, där den ligger nedsänkt i vattnet med uppsträckt hals.
Småfisk och vattenlevande insekter är huvudfödan. Förr ansåg man med orätt att skäggdoppingen var till men för fisket. Vid fågelsjön Tåkern i Östergötland utbetalade man i början av 1900-talet till och med skottpengar på doppingungar.
Skäggdoppingen häckar i sjöar med vassiga stränder i södra delen av Sverige och längs Norrlandskusten. Den är störst och vanligast bland doppingarna. I mars-april återvänder den från vintervistena och då kan man se doppingparen uppföra spelceremonier med jakt, dykningar och en sorts ”dans” när fåglarna reser sig vända mot varandra med sträckta halsar under häftiga huvudskakningar. Boet läggs ganska oskyddat, ofta består det av en flytande hög av växtdelar där de 3-6 äggen läggs och ruvas omkring fyra veckor. När äggen kläckts kan man se de svartvitrandiga ungarna lifta på de vuxna fåglarnas ryggar, tiggande med visslande läten. Till skillnad från andungar kan de inte själva skaffa sig föda den första tiden.
Det mest karaktäristiska lätet är ett starkt skorrande ”kra-orrr”. Detta är nog bakgrunden till att skäggdoppingen på sina håll kallats ”sjökråka”.
”Kusk” har den fått heta med syftning på sättet att bära ungarna på ryggen och ”silkesand” anspelar på den silkesvita undersidan, som förr använts som material till muffar. I september-oktober är ungarna flygfärdiga och då drar skäggdoppingarna till kusterna i Västeuropa.
(Podiceps cristatus)
