Gök (Cuculus canorus)

0:27 min

Gökhanenes ko-ko rop är ett av de mest välbekanta fågelläten som finns. Det hörs främst i maj och en bit in i juni när hanen försöker locka till sig en hona. Efter parningen händer det som är så speciellt med just göken: att honan letar upp ett småfågelbo där hon i ett obevakat ögonblick smyglägger sitt ägg.

Man brukar på fackspråk säga att göken är en boparasit. När väl gökhonan har lagt sitt ägg hos värdfågeln (och svalt ett av värdfågelparets egna ägg för att äggens antal inte ska avslöja hennes tilltag) ser hon aldrig mer sin avkomma. Det är istället småfågelparet som tar hand om gökungen och matar den medan den först tränger ut de andra äggen och ungarna ur boet och sedan växer sig större och större i ensamt majestät.

Gökungen växer alltså upp utan att någonsin ha träffat vare sig sin biologiska mor eller far. Det är fascinerande att tänka sig att den ändå vet hur den ska göra när den framåt hösten flyttar ner till alla gökars vinterkvarter nära ekvatorn i Afrika. Då har gökföräldrarna sedan länge gett sig av söderut.

Varje gökhona kan lägga 10-20 ägg, ett i varje småfågelsbo, och alltid hos samma värdfågelart. Olika gökhonor är alltså specialiserade på olika värdarter och lägger ägg som i mönster och färg stämmer väl överens med värdartens ägg. De vanligaste värdarterna i vårt land är rörsångare, tärdgårdsågare, ängspiplärka, sädesärla, törnsångare, trädlärka, ärtsångare, rödhake, rödstjärt, sävsångare och kärrsångare.

(Cuculus canorus)