studio ett

Misslyckad protestdag i Egypten

Den 6 april höjde Egyptens säkerhetspolis beredskapen inför den stora protestdagen då egyptierna väntades ventilera sin ilska mot regeringen Mubarak, mot låga löner och bristande rättssäkerhet. Protestdagen skulle infalla på årsdagen av förra årets kravaller då tre personer dödades i den strejkand textilarbetarstaden Mahalla al Kubra i Deltat. Men i år uteblev protesterna. Inte ens Egyptens mest kände dissident, den liberale före detta presidentkandidaten Ayman Nour, lyckades samla mer än ett trettiotal demonstranter.

Jubel i slutscenen på den senaste egyptiska biografsuccén Ett - Noll. Egypten har just vunnit en fotbollsmatch och en hel nation väller ut på gatorna för att göra det de är så bra på: fira! enligt det egyptiska mottot: ”everyday is a holiday unless otherwise prooven”.

Egyptier är kända i hela arabvärlden för sitt ”lättflytande blod” som det heter, damm khafif, eftersom egyptier skämtar och kan förvandla vardag till fest trots att de flesta av landets 80 miljoner invånare lever under existensminimum. Filmen Ett - Noll fångar just denna paradox, jubel och elände, där fem öden vävs samman i fotbollsmatchfinalen, en match som också bryter sig in i berättandet.

På polisstationen sitter befäl och konstaplar och tittar på matchen och har inte tid att ta itu med brott. Den påkörde pojken från slummen får ingen vård på sjukhuset eftersom läkarna tittar på fotboll, men det gör inget visar det sig, för den luttrade pojken (som för övrigt är expert på att stjäla sin farfars hasch och sälja vidare) är inte skadad utan spelar bara medvetslös för att få ett fett skadestånd från den rike tv-programledare som kört på honom.

Filmen Ett - Noll är en egyptisk kavalkad om känsliga frågor som sexuella trakasserier, knarkhandel i slummen, klassklyftor, den koptiska kyrkans restriktioner mot skilsmässa, prostitution i nöjesindustrin, spritmissbruk, maktmissbruk och sociala orättvisor. Filmen blundar inte för några av landets stinkande dypölar, men lyckas samtidigt förmedla denna unika egyptiska förmåga att jubla trots allt.

Jag lämnar biografen upprymd. Ett noll till det egyptiska folket, tänker jag, men när jag säger det till en egyptisk väninna reagerar hon surt. Just nu är situation här snarare ett noll till säkerhetspolisen. Den repressiva staten håller på att vinna mot folket.

Det hon syftar på är dels de uteblivna protesterna i förra veckan, dels att luften tycks ha gått ur oppositionen och dels att den kände liberale dissidenten Ayman Nour tycks ha bleknat efter 4 år i fängelse. Han lyckades bara samla ett trettiotal personer när han höll protestmöte den 6 april, detta trots att det bara gått en månad sedan han släpptes ur fängelse.

Jag träffade Ayman Nour i lördags. Han berättade visserligen bara om sina fysiska smärtor, men de psykiska hängde tungt över hans ansikte.

Ayman Nour är diabetiker och på grund av utebliven medicin och bristfällig vård har hans tillstånd försämrats. Han ser sämre, han har fått hjärtproblem och svårt att gå, knäna funkar inte efter tiden i cellen.

I dagarna är han på väg till Bryssel för att tala inför EU-parlamentet och sedan vidare till London för sjukhusvård.  Jag träffar Ayman Nour i hans eleganta men lätt kitschiga våning på Zamalek, som ser ut som en blandning mellan antikvitetsaffär och loppis.

Han sitter i en av rummets fyra salongsmöbler med guldkarmar och broderade sitsar, under en målning som föreställer honom själv inbegripen i samtal utanför det egyptiska parlamentet.

Jag frågar hur han tycker att Egypten förändrats under de år han suttit i fängelse. De flesta menar att den massiva säkerhetstjänsten har blivit kaxigare och fått större makt. Ayman Nour säger att han ser ett system som är politiskt svagare och därför måste använda mer våld.

Ayman Nour säger att han räknar med att ställa upp i presidentvalet år 2011. Men det är svårt att tänka sig att det här är mannen som många egyptier hoppas ska ersätta president Mubarak. För fyra år sedan var både hans energi och status en annan. I dag är Ayman Nour misstänkliggjord, baktalad och försvagad. Jag träffar ingen i Kairo som inte har åtminstone något lite ofördelaktigt att säga om honom.

Det går rykten om att han träffat en överenskommelse med regimen för att få bli fri, om att han har skumma ekonomiska affärer och egyptiska feminister är rasande över hans sätt att behandla sin fru, Gamila Ismail, efter frigivningen. I en tv-intervju sa han något i stil med att Gamila inte är någon politiker och antydde att hon nu kunde återgå till sina hushållsbestyr, detta efter att Gamila rest världen runt för att samla stöd åt sin fängslade politikermake och själv givit upp sin journalistkarriär för att ägna sig helt åt fallet Ayman Nour.

Lagom till 6 april, den planerade protestdagen, publicerade egyptiska tidningar den sensationella nyheten om Ayman och Gamilas skilsmässa.

Ayman Nour vill inte tala med pressen om separationen, men nämner helt kort att det inte är första gången egyptiska myndigheter invaderar hans privatliv. Jag minns att under valkampanjen för 5 år sedan så levererades ett anonymt kassettband hemma hos Ayman och Gamila med en ljudinspelning inifrån deras privata sovrum. Tillsammans med bandet fanns ett meddelande som löd ”nästa gång skickar vi inte bara ett ljudband, utan ett videoband”.

Min egyptiska väninna som sa att den repressiva staten leder med ett noll mot folket, är visserligen också misstänksam mot Ayman Nour, men säger att regimen har knäckt både honom och hans äktenskap.

Vad det än handlar om kan man dock konstatera att Egypten berövats en viktig liberal oppositionsgestalt, en person som förmådde utgöra ett alternativ till både regimen Mubarak och den största oppositionsgruppen, det muslimska brödraskapet.

Jag lämnar Ayman Nours kitsch-eleganta våning på Zamalek och åker till mer folkliga kvarter i stadsdelen Shoubra. På gatan, utanför slakteributiken, rinner blod ur halsen på ett lamm som Khaled just slaktat. Jag blir förvånad över hur ljusrött blodet är, det ser nästan konstgjort ut, men är helt färskt och slaktaren sliper kniven innan han fortsätter att flå lammet.

Det är ett fettsvansfår och Khaled skär loss pälsen kring den stora vita fettklumpen samtidigt som han försiktigt frilägger lammets testiklar. Jag låtsas vara intresserad av fårslakt innan jag ställer de lite mer känsligt politiska frågorna om vad som hände med protesterna den 6 april.

Khaled ser sig oroligt om och svarar sedan att folk är livrädda.

– Jag var för strejken och protesterna, men ingen här vågade. Säkerhetsapparaten är starkare än folket i dag.

Cecilia Uddén, Kairo
cecilia.udden@sr.se