godmorgon, världen!

Egypten exploderar snart av ilska

Samtidigt som finanskrisen härjar på världens viktiga börser så får den svåra ekonomiska situationen och det senaste årets stora prisökningar på mat ibland dödliga konsekvenser i andra delar av världen. I Egypten lever 32 miljoner människor på mindre än två dollar om dagen och tidigare i år dödades elva människor i slagsmål utanför bagerier när de försökte få tag på statssubventionerat bröd.

Det rubbade schablonbilden av egyptiern, någon som i och för sig gärna lurar turister på några kronor och tigger om dricks men som trots ett magert liv sällan tar till våld.

Vid revolutionen 1952, var det till exempel inte tal om någon giljotin, utan man lät den avsatte kungen i lugn och ro segla iväg till Italien. Men brödkravallerna, och en serie strejker, gör att vissa bedömare menar att Faraos hittills så lugna land är nära bristningsgränsen

Basma och hennes ammande granne Dalia grälar med ett par manliga funktionärer. Bråket handlar om vem som har fått ersättningslägenhet och om det i så fall var ett resultat av mygel.

Det här är Duweiqa, ett slumområde i östra Kairo inte långt från turistbasarerna Khal el Khalili. För exakt 50 dagar sedan krossades en stor del av Duweiqa när ett klippblock lossnade och dundrade ner från Mukattamberget. Hundratals människor begravdes under rasmassorna, de första dagarna ringde levande begravda från underjorden och bad om hjälp, sedan tystnade deras mobiler och så sent som i morse grävdes en död flicka upp, berättar Mohammed.

Men räddningsarbetet har upphört. Det enda som syns av staten här är de svartklädda säkerhetspoliserna som sitter och vaktar uppe på banvallen så att inga journalister tar sig in.

Bakom dem ser jag en lila flicksko överst på en hög av söndersmulade väggar och mitt i rasmassorna ligger ett nästan intakt rum med turkosa väggar och tak, det ser ut som en swimmingpool mitt i slumresterna.

Det här är nog fösta gången jag möter en arg folkmassa i Egypten där ingen frivillig träder fram för att försvara Egyptens heder eller banna dem som tvättar nationens smutsiga byk inför utlänningar. Oförskräckta, med ett mod jag inte upplevt tidigare, kallar de staten, regeringen, presidenten och hans son för skurkar, hundar, horungar och talar om att Egypten snart exploderar av ilska.

Basma säger att berget har cancer och att fler klippblock kommer att rasa, och att det är livsfarligt att bo kvar här. Hon gick själv till kriscentret och bad om en ersättningslägenhet. Mannen bakom luckan tittade på hennes id-kort, bläddrade i sina stora liggare och sa att hon fick en lägenhet för tio dagar sedan.

Jag frågar henne om hon inte kunde bevisa att det var fel? Hon tittar på mig med ett spydigt leende och frågar om jag skojar. Lägenheten har gått till säkerhetsofficierarens släkting.

Mokattam är ett kalkstensberg och bedömare menar att slumområdet Duweiqas oorganiserade avloppssystem har urholkat berget och skapat små kanaler i kalkstenen, vilket lett till inre kollaps. Men bland invånarna i slummen cirkulerar också andra rykten, att golfbanan däruppe har vattnats så mycket att berget börjat vittra.

Ovanpå Mukattam byggs ett nytt inhägnat bostadsområde för de rika. Uptown Cairo heter det, med villor i postmodern arkitektur, gator med namn som Street of Dreams kantade av mannekängslanka palmer. Upscale, Upbeat, Uptown står det på reklamen, området är inte riktigt inflyttningsklart, men precis som de sa därnere, så vattnas golfbanan.

En pyramid av köksgastuber står på en åsnekärra. Försäljaren annonserar sina varor genom att slå med skiftnyckeln mot gastuberna. Kairo är ett slags mirakel, ständigt på bristningsgränsen. Varje gång jag kommer hit förundras jag över att staden håller ihop, över att dessa gastuber inte ramlar och orsakar en explosion, över att man alltid tycks lappa ihop det trasiga just innan det kollapsar. Men ofta känns det som att laga en spricka i en motorvägsbro med ett litet plåster.

Ett plåster var också ungefär det textilarbetarna i Mahalla al Kubra fick när de gick ut i strejk ivrigt påhejade av bloggare och Facebook-grupper. Arbetarna segrade men fick en ynklig bonus, och nu anses de ha fått blodad tand. Strejkerna sprider sig. 

Ett fenomen som bedömare kallar ett större hot mot regimen än alla de vingklippta oppositionspartierna tillsammans. Regimen reagerar med fler säkerhetsstyrkor och mer censur. Boken ”Egypten - på randen till en revolution” skriven av en brittisk journalist förbjöds omedelbart av censuren när den kom ut.

– Folk är desperata, de har börjat tvivla på att förändring är möjlig, säger Hisham Kassem, tidningsmakare och liberal demokratiaktivist.

Hisham Kassem är övertygad om att det explosiva missnöjet inte bara har med materiell nöd att göra.

– De ser att systemet gått i baklås, säger han.

Mubarak har fyllt 80, han förbereder sin 40-årige son för ett maktövertagande, något som är mycket impopulärt i landet, å andra sidan är alla lika rädda för alternativen, att det muslimska brödraskapet ska lyckas ta över eller att den hårdhänta säkerhetstjänsten ska förvandla Egypten till en polisstat också formellt.

De politiska skämt som hörs medan vattenpiporna gurglar är uppgivna och av typen ”har ni hört att Mubaraks farbror levde till han blev 105”?    

För två veckor sedan benådade president Mubarak en tidningsredaktör som dömts till fängelse. Chefredaktör Ibrahim Eissas brott var en artikel för ett år sedan om presidentens hälsa. Det cirkulerade rykten i Kairo om att Mubarak var allvarligt sjuk, vilket de flesta tidningar inte vågade skriva om, men i en sarkastisk artikel i sin tidning Dustour skrev Eissa att ”det är klart han inte är sjuk, i vårt land är presidenten gud och gudar blir inte sjuka”.

Eissa åtalades och vid rättegången vittnade Egyptens centralbankschef om att artikeln negativt påverkat investeringarna i landet. Eissa dömdes till två månaders fängelse. Men med en gest som för tanken till en kalif i Tusen och En Natt, beslutade Mubarak att benåda Eissa.

För att få en inblick i hur makten tänker går jag till den anrika tidningskolossen Al Ahram och söker upp chefredaktör Osama Saraya.

– Ibrahim Eissa tillhör det muslimska brödraskapet, säger Al Ahrams chefredaktör om den vänsterliberale Ibrahim Eissa som är allt annat än islamist.

Men det här är ett vanligt sätt att smutskasta politiska motståndare och Osama Saraya fortsätter sedan att döma ut den samlade oppositionen. Den fängslade förre presidentkandidaten, liberalen Ayman Nour jämförs med Österrikes Jörg Haider och demokratiaktivisten Saadeddin Ibrahim som nu tvingats gå i exil är inget annat än en utländsk agent, enligt Osama Saraya.

– Och alla dessa bloggare och oppositionstidningar borde tacka president Mubarak för den frihet vi givit dem. De borde inse att vi, staten, beskyddar oppositionen från massorna.

– Om en säkerhetsofficer gav sig ut med ett gevär och ropade åt massorna att undanröja bloggare och oppositionstidningar eftersom de är kriminella ateistiska avfällingar, ja då vore det slut på bloggandet, säger Osama Saraya.

Jag sitter häpen, eftersom alla jag hittills talat med i Egypten betraktar bloggarna som hjältar. På ett år har de gjort mer än människoaktivister åstadkommit på 20 år, genom att bloggare som Wael Abbas avslöjat polistortyr och sexuella trakasserier. Avslöjanden som fått rättsliga konsekvenser.

Men Osama Saraya talar om dem som ett slags avskum.

När jag reser mig för att lämna hans chefsrum på Al Ahram undrar jag tyst för mig själv om klimatet i Egypten idag verkligen är sådant att officeren han talade om verkligen skulle få med sig massorna för att utrota bloggare som avslöjat polistortyr, något allt fler egyptier idag talar om, särskilt efter fallet med 13-åringen som dog efter att ha torterats. Hans brott var att ha stulit ett paket the.

På vägen ut, får jag syn på en svensk flagga på en mässingsplakett bland Osama Sarayas olika priser och utmärkelser. ”För dina insatser för yttrandefrihet” eller något liknande, står det på plaketten, undertecknat Spiritus Mundi, en ideell förening i Malmö som ägnar sig åt kulturdialog med framförallt arabvärlden.

Märkligt, tänker jag. Vilken svensk skulle kunna belöna denne man för yttrandefrihet, och minns i samma stund att det ju är hos denna förening, Spiritus Mundi, som bloggaren Wael Abbas ska delta i en workshop om ett par veckor, i Svenska institutets regi.  Det blir en intressant konfrontation, tänker jag och går ut i den bedövande Kairotrafiken, där butangasförsäljaren slår med skiftnyckeln mot gastuberna.

Cecilia Uddén, Kairo
cecilia.udden@sr.se