godmorgon, världen

Uppmärksammad egyptisk bestseller

En arabisk bestseller, det har världen inte hört talas om sedan Naguib Mahfouz fick Nobelpriset för 20 år sedan. Men en egyptisk tandläkare har nu för andra gången tagit den arabiska och internationella bokmarknaden med storm. Alaa al Aswany heter han och han kommer ut på svenska i sommar.

Hans första stora roman Yaacoubian, Jacobihuset, om sex, korruption, politik, homosexualitet och terrorism i Kairo, har sålt i en halv miljon exemplar bara på arabiska. Den har gjort succé på bioduken, översatts till 20 språk och haft stora framgångar hos en publik i väst som törstar efter insikter i arabvärlden efter 11 september.

För ett par veckor sedan kom hans andra succéroman, Chicago, ut på engelska. 

Jag känner två tandläkare i Kairo och båda har dasslock, enorma labbar, till händer. Det har alltid förundrat mig hur de, med sina till synes klumpiga fingrar, klarar av det dentala finlirets precision. Och Alaa al Aswany slipar inte bara tänder, utan här på tandläkarmottagningen, sitter han också och mejslar fram sina romanfigurer, Zaki, Buthaina, Taha, Shaimaa.

– Det går inte att beskriva den njutning det innebär att skapa personer som sen börjar leva sitt eget liv i romanen. Jag betraktar dem och sen försöker jag förklara för läsarna varför de gör som de gör, och övertala läsaren att förlåta dem.

Denna empati, tillsammans med Aswanys uppenbara förtjusning i att krossa sexuella tabun, är något av hemligheten bakom hans enorma popularitet. Det märks att han älskar sina romanfigurer, med alla de svagheter och brister de har.

Zaki, den gamle utsvävande aristokraten med sin svaghet för whiskey och kvinnor, butiksbiträdet Buthaina som lär sig att tillfredsställa sina arbetsgivare utan att förlora sin oskuld, den homosexuelle chefredaktören som blir kär i en enkel värnpliktig från landet.

Eller Shaima i romanen Chicago, en djupt religiös beslöjad doktorand som motvilligt upptäcker att hon blivit kär. Eller den egyptiske professorn som efter 30 år i USA plötsligt drabbas av en sådan hemlängtan att han i hemlighet går ner i källaren på nätterna och öppnar resväskan han hade med sig när han kom till USA, för att varje natt klä sig i de gamla omoderna egyptiska gabardinkläderna, spela Um kalsoum på grammofonen och leta på nätet efter sitt gamla liv.

Och så finns där Taha, den intelligente portvaktssonen som söker in på polishögskolan men ratas just för att han är portvaktsson och som sedan via klassdiskriminering på universitetet tar sin tillflykt till moskén och militant islamism och efter tortyr och sexuella övergrepp i fängelset slutar som fullfjädrad terrorist och skjuter ihjäl ett högt uppsatt polisbefäl, samme man som han själv torterades av i fängelset.

Men medkänslan med den unge portvaktssonen innebär inte att Alaa al Aswany på något sätt sympatiserar med islamisterna, det Muslimska brödraskapet, som han är ytterligt skeptisk till eller den fördärvliga wahhabitiska ideologin som vällt in över Egypten med saudiska oljepengar.

Aswany är en närmast militant antifanatiker och liberal, men han menar att det är det egyptiska samhället som driver fram fanatismen.

– Fanatismen är bara ett symptom, säger han, sjukdomen heter diktatur.

Alaa al Aswany är en känd regimkritiker i Egypten och hans romaner är färgstarka exposéer över rötan och glädjen i det egyptiska samhället, hyckleri, förnedring, korruption, fest. Han tillhör också en ny generation författare som inte är upptagen av nederlaget mot Israel, av storpolitiken, imperialismen och kolonialismen, utan av egyptiska problem: dyiga stinkande bottensats som korruption och diktatur försatt det egyptiska samhället i.

Hans romaner är inte politiska, men han är så illa omtyckt av regering Mubarak att han portades från filmpremiären av Yaacoubian. Högt uppsatta dignitärer hade inbjudits och säkerhetstjänsten krävde att Aswany skulle styrkas från gästlistan. Alaa al Aswany beskriver detta som en av livets stoltaste ögonblick.

– Jag är bara en människa mot en mäktig regim med ett helt galleri av förtryckarredskap, och så kan dessa människor inte motstå frestelsen att gå på bio och ta del av mina idéer, men min fysiska närvaro tål de inte.

Många kritiker i Egypten rynkar på näsan åt Aswanys romaner och kallar dem såpoperamanus. Och visst böckerna är lättlästa, skrivna för att slukas.

Jacobihuset bjuder på två bröllop, ett mord, en terrorattack och en tvångsabort, allt skrivet i en energisk neorealism som väljer bort intellektualiserad strukturalism, symbolik och experimentella dekonstruktioner. Det här är gammeldags berättarkonst i Dickens eller Balzacs anda kryddad med den egyptiska såpoperans lätt kitschiga svulstighet.

Den nya romanen, Chicago, som utspelar sig på ett amerikanskt universitet, kretsar kring egyptiska studenter och professorer och deras olika svårigheter att komma till rätta med USA. Romanen ger en mycket positiv bild av det amerikanska samhället vilket gjort vissa läsare besvikna. De hade hoppats att Aswany med sin politiska radikalism skulle ha svärtat ner USA, istället låter han en kärlekshistoria som varit omöjligt i det socialt konservativa Egypten spira på amerikansk mark. Det handlar om den unga kvinnliga doktoranden Shaima, djupt religiös och traditionsbunden.

– Hon är nog den mest populära romanfigur jag någonsin skapat, säger Alaa al Aswany.

Shaima upptäcker till sin förvåning att hon har blivit förälskad i den lika religiöse Tarek som visserligen är besatt av pornografi, men som aldrig skulle röra vid en kvinna.

Romanen Chicago gick som följetong i den populära oppositionstidningen Dustour och Alaa al Aswany fick hundratals mejl efter varje nytt avsnitt. En ung man beskrev sig själv som lika besatt av pornografi som romanfiguren Tarek och Alaa al Aswany inledde en intensiv mejlkontakt med honom, tills den dag då den unge mannen började hota författaren. Om Shaima kommer att ha sex med Tarek utanför äktenskapet, då blir det inte roligt för dig, sa den unge islamistiske mejlskrivaren.

Alaa al Aswanys förmåga att leva sig in i de kvinnliga romanfigurerna har gjort att han till och med kallats feminist, något han betraktar som en stor ära.

Hans kvinnogestalter är självständiga och intressanta samtidigt som de nästan alla utnyttjas på olika sätt. I Chicago finns den populära Shaima och även ett finkänsligt porträtt av en svart amerikansk prostituerad. I Jacobihuset finns Suad, en änka och småbarnsmamma som blir andrahustru åt en korrupt salvelsefull religiös politiker som får ett utbrott när Suad berättar att hon är gravid.

Dagen därpå vaknar Suad upp på sjukhuset, man har drogat henne och genomfört en tvångsabort.  

Dörrklockan på tandläkarkliniken spelar Stilla Natt, det är här vid ett lite för högt marmorbord som Alaa al Aswany skriver sina romaner på en laptop. Och han kommer hit varje dag, för att skriva och ta emot patienter. Men han ägnar mer tid åt att lyssna på dem än att gräva i deras tänder, säger han.

– Jag tjänar så mycket pengar nu som bestseller i västvärlden att jag inte alls behöver arbeta som tandläkare. Men det är här på kliniken som jag får mina historier, säger Alaa al Aswany. Jag kan inte sluta.

Till sist frågar jag honom vad han tycker om den kritik som riktas mot honom, att han är för ytlig, att romanerna är som såpoperor.

– Det är inte kritik, säger han. Det är avundsjuka. Jag har varit för framgångsrik, helt enkelt. Det är inte bara i nöd ens vänner prövas, utan även i stunder av lycka och framgång.

Cecilia Uddén
cecilia.udden@sr.se