Kvav och håglös återblick på 80-talet
Var är den unga konsten på väg? Det undersöker man nu, för tredje året i rad, på Bonniers konsthall i Stockholm. Varje vår gör konsthallen en stor grupputställning med unga, svenska konstnärer. Och i årets upplaga, som fått titeln Rumstering, spåras ett inflytande från förr. Närmare bestämt från det tidiga 1980-talets svenska konst, med namn som Max Book och Eva Löfdahl i bräschen.
Längst in i konsthallen finns ett rum med reliker från förr. Gamla nummer av Kris och Hype Magazine, artikelsamlingar av Stig Larsson och Lars O. Ericsson, utställningskataloger med obegripliga bilder och minst lika obegripliga essäer... Obegripligheten var avsiktlig, i det tidiga 80-talets svenska konst. Ett sätt att bygga upp ett fredat rum för konsten igen, efter 70-talets politiska plakatkonst. Där den kunde tala ett annat språk, på sina egna villkor.
Nu är det dags igen. Bonniers konsthall presenterar elva unga konstnärer vars gemensamma nämnare var att curatorn Camilla Larsson först inte begrep vad de höll på med. Vilket överraskade henne, skulle jag tro, eftersom 2000-talets konst hittills varit ganska fattig på obegriplighet. Men så gick hon till biblioteket och bläddrade i gamla tidskrifter och - heureka! - insåg att 80-talet är tillbaka.
Visst finns det likheter, åtminstone på ytan. En smak för inåtvända och stumma uttryck, som i Christin Wahlströms gråmurriga vägg av lin, ett sorts aukustiskt svart hål som suger upp och tar död på alla ljud omkring sig. En fascination för rum och kropp, som i Fredrik Austers och Viggo Mörcks animerade skärminstallation, där en dansare emellanåt smyger omkring som en skugga bland abstraktioner. Och visst, Kerstin Perssons och Johanna Gustafsson Fürsts skulpturer ser ut som något Eva Löfdahl kunde gjort, en dålig dag på jobbet.
Men om likheterna syns, är det skillnaderna som känns. Löfdahl & Co bröt ju inte bara mot plakatkonsten, utan mot hela den förstelnade modernism som då höll konstinstitutionerna i ett fast grepp. Därför utspelade sig alla de sedemera legendariska utställningarna från den tiden i övergivna gamla fabriker och andra romantiska utkanter. Många av retroåttitalisterna på Bonniers gick ut konsthögskolan i fjol, men ställer alltså redan ut på en av landets mest prestigefulla konsthallar.
Var är deras tidskrifter och manifest? Undrar jag först i det där relikrummet jag nämnde i början. Sen inser att dom inte behövs. Det finns inget motstånd, ingen att övertyga. Tvärtom verkar institutionerna nu söka med ljus och lykta efter nya konstnärer som återvänder till konsten, med stort K, efter det senaste decenniets samhällsengagerade, dokumentära och sociala strömningar.
Är det därför den här konsten känns så håglös? Anna Wignells abstrakta, pixlade landskap som ändrar färg lite grann beroende på hur många i taget som tittar på det, hade säkert väckt tekniknördarnas entusiasm på 80-talet. Nu känns det bara dystert, som en bild av hur lite individen kan påverka ”the big picture”. Gabo Camnitzer har byggt upp en vägg publiken får slå sönder. Som om det var det enda vi var kapabla.
Och Ebba Bohlin stänger av ett helt rum i konsthallen, med ett fackverk av järn och trä som påminner om järnvägen direkt utanför fönstret. Den som en gång i tiden öppnade landet.
Det blir lite kvavt, här inne i konsten.
Mårten Arndtzén, SR Kulturnytt
marten.arndtzen@sr.se
