Flera misstag begicks då Mats dog

Det finns allvarliga medicinska risker när en person ligger nertryckt på mage med tryck på ryggen. När 45-årige Mats dog på en på en psykiatriavdelning i Södertälje hölls han fast i drygt åtta minuter och gavs en lugnande spruta som inte skulle ge effekt förrän långt senare, visar Ekots granskning.

Så här jobbade polisen för tio år sedan innan instruktionerna ändrades, säger Björn Jacobson som är ansvarig för utbildningen i självskydd på polishögskolan i Solna.

– Stor, starka, tunga konstaplar som höll i gärningsmannen och pressade ner dem med sina kroppskrafter, och det ansågs vara humant, mycket humanare än att koppla grepp och använda betong.

– Det som sedan visade sig var ju det att den tekniken är förenad med stora medicinska risker, vilket man inte hade kännedom om då. Men nu vet vi det och instruktionen är naturligtvis annorlunda, säger Björn Jacobson.

En person som ligger nerpressad på mage med tryck på överkroppen kan få svårt att andas. De medicinska riskerna är sedan drygt tio år tillbaka välkända, och därför tillåter polisens instruktioner inte längre någon blir kvar liggande på mage.

Björn Jacobsson som är ansvarig för utbildningen i självskydd på polishögskolan i Solna säger att det är viktigt att få ett snabbt avslut.

– Får man svårt att andas kanske man kämpar och vill upp och naturligt svar är att man då tar i ännu mer, och man får inget avslut på det hela, säger Björn Jacobsson.

Men inom psykiatrin tillåts sådana här grepp. När 45-årige Mats, som dog på en psykiatriavdelning i Södertälje, brottades ner på mage och blev han fasthållen i hela åtta minuter innan han fick en spruta. Sprutan, som möjligen kunde avsluta situationen, var ingen snabbverkande spruta. Det skulle enligt läkemedelsbolaget ta en till en och en halv timme innan stesolidsprutan gav full effekt.

Mats syster säger att hon inte förstår hur personalen tänkt, hur skulle situationen avslutas, skulle personalen hålla fast Mats på mage i en timme till sprutan gett effekt?

– Jag vet inte hur de hade tänkt att de skulle avsluta den här situationen. Så länge han kämpade höll ju de emot, säger hon.

Maria Carlén är chefsöverläkare och verksamhetschef över psykiatrin i Södertälje. Så här svara hon på frågan hur en fasthållning ska avslutas.

– Då håller man i tills motståndet inte är så stort längre.

Men det kan väl ta ganska lång tid?

– I regel gör det inte det.

Men i det här fallet tog det först åtta minuter och sedan några minuter till?

– Ja, men det berodde på att han var förvirrad i samband med sitt epileptiska anfall.  

Den här sprutan, var det bra att ge honom den intramuskulärt?

– Ja, det var bra. Den hann ju inte få effekt, men det var helt enligt medicinsk praxis, det brukar man göra när någon har ett epileptiskt anfall.

Det är ju konstigt, läkemedelsbolaget avråder ju från att ge den intramuskulärt eftersom det tar en till en och en halv timme innan det ger effekt. Det låter ju inte som att sprutan hade löst den här akuta situationen?

– Inte akut, nej.

Men det var den åtgärden ni egentligen gjorde, förutom att hålla fast honom?

– Ja.

Bo-Göran Bodin
bo.goran.bodin@sr.se