Käbi Lareteis vardagliga avsmak
1957 träffade pianisten Käbi Laretei regissören Ingmar Bergman. De gifte sig, fick en son, och skiljde sig 1969 - men fortsatte hålla en nära kontakt fram till Bergmans död. Året efter skilsmässan debuterade Käbi Laretei som författare. Sex böcker har hon hinnit med sen dess, i dag kommer den sjunde, Vart tog alla denna kärlek vägen?, en bok baserad på brevväxlingen med Ingmar Bergman, och på Lareteis dagbok under deras år tillsammans.
På omslaget till den här boken finns en av de berömda bilder Lennart Nilsson tog av paret. Det är en fantastisk bild. Käbi Laretei ligger på mage, läser i en bok, kinden lutad i handen. Bredvid henne, utsträckt på filten ligger Ingmar B med upprullade skjortärmar och ett fullkomligt lugn över ansiktet.
Gemenskap, säger bilden. Skönhet. Ro. Bättre än så här blir det inte. Aldrig.
I boken kan man sen läsa om Käbis vardagliga avsmak inför Ingmars gamla skinnjacka och smutsiga hår. Läderjackan, som hon benämner den, enligt henne en obegriplig symbol för hans behov av självständighet. Ja, hon blir själv besvärad av att märka att hon inte kan omfamna honom när han har den där jackan på sig. Vill inte vara estet, skriver hon. Ändå är hon det… Ändå låter hon smaken kväva åtrån.
Och det är precis där boken rör sig. I den förväntan och de krav som de här två, så rikt begåvade människorna, har på varandra. Föder hos varandra.
De visar sig vara stjärnsyskon, med samma födelsedag den 14 juli. Så lika.
Inombords för de båda en kamp där konsten ställs emot livet: ”Är det möjligt att Immi tar en så stor plats i mig att jag inte har utrymme för Beethoven eller annan musik längre?” som Käbi Laretei skriver 1962. Immi som hon kallar honom som en hyllning till sitt eget arv, till det estniska sättet att alltid ge smeknamn.
Hon som förklarar att hon sätter ärlighet mycket högre än trohet, som är stolt och stark. Men som också upplever verkliga svackor, både i konsten och äktenskapet.
Liksom han.
Och det är klart att man skulle kunna ironisera över hur många gånger man kan skriva om samma Bergman, om samma geniförklarade man… Men det finns ett sug kring honom, det är bara så. Och sen skriver han ju – med ord han själv skulle välja - så förbaskat bra! Och hon med. Nästan ännu bättre. Brevformen är i sig en form som fångar ett nu, en tid. Men det finns också en total närvaro både i det svåra, stora och i det banala när de skriver. De vill verkligen. De försöker. De är allvarliga och fåniga. Ingmar bantar och tittar för mycket på tv. De lever.
Anneli Dufva, SR Kulturnytt
anneli.dufva@sr.se
