Kroppsmaskinerna har lämnat de förhatliga tryckpressarna
År 2000 kom boken Nätokraterna och med den fick Alexander Bard och Jan Söderqvist en internationell hit. Nätokraterna var en vision och en teori för den nya ständigt uppkopplade internetgenerationen. och Två år senare var det dags för uppföljaren Det globala imperiet som tog sin an informationsålderns politiska filosofi. Nu kommer den tredje boken av Bard och Söderqvist: Kroppsmaskinerna, som har undertiteln Manual till den moderna människan.
”I takt med att de envägskommunicerande tryckpressarna och de elektroniska massmedierna av megafonkaraktär förlorar rollen som sanningsbärare och ersätts av de interaktiva medierna som dominerande informationsarena, sker naturligtvis en förskjutning från de värden som gynnas av storskalig envägskommunikation till de värden som belönas av interaktiviteten”
Så skriver författarna i en bok som nyss kommit ut ur de där förhatliga ”envägskommunicerande tryckpressarna”. En liten nätt självmotsägelse som väl kunnat passera, om det inte vore så att den faktiskt är representativ för rätt mycket i den här boken. En bok som skulle kunna beskrivas som ett aggressivt men också entusiastiskt utkast till en etik för den nya interaktiva människan, biologistiskt grundad i modern hjärnforskning och partikelfysik, samt inte minst i lacaniansk psykologi, och de luezeinansk nomadteori.
En grundläggande självmotsägelse handlar om författarnas social- eller som de själva skriver, ”ultradarwinistiska” perspektiv. I teorin accepterar man och bejakar idén om den starkes överlevnad på den svagares bekostnad, och menar att snart har nätokraternas livsstil slagit ut de envägskommunicerande moralisternas pösmunkeri. Men om dessa pösmunkar fortfarande har makten så har de den, enligt den socialdarwinistiska teori författarna omhuldar, med den starkes rätt, så varför hetsa upp sig?
För hetsar upp sig, det gör Bard och Söderqvist. Det var länge sedan jag läste en så svavelosande sarkastisk sakprosa, överallt lurar skuggfiender som författarna måste motbevisa och gärna förlöjliga, vilket gör att de tappar fattningen, det vill säga klarheten i argumentationen. Fienderna är så många - gud, själen, subjektet, dualismen, vänstern, new age rörelsen med flera - att författarna ofta klumpar ihop dem till en. Fienden blir en fantom.
Så till exempel i stycket ”Moralens uppgång och fall”. Efter att ha sida upp och sida ner försökt göra rent hus med alla former av dualism - skillnaden mellan subjekt och objekt, inre och yttre, kropp och själ - introducerar författarna här en superdualism mellan moral och etik, två begrepp som i filosofihistorien betytt i stort sett samma sak, men som här får diametralt motsatta betydelser. Moral blir nu alla former av moralism som funnits i historien, alla uppdelningar i rätt och fel, från de där stentavlorna Moses hittade, via all slags kristendom, till Hitler, Stalin och Pol Pot.
Ett milt sagt grötigt strukturtänkande som buntar ihop alla som inte bekänner sig till det författarna kallar etik. Och vad kännetecknar då etiken? Interaktivitet förstås, och därmed förknippade kvalitéer som intelligens, njutning, lyx och lek. Och om det skulle uppstå konkurrens om njutningsmedlen, intressekonflikter. Det gör det inte. Sådant tillhörde tiden då vi fortfarande var ouppkopplade och hade subjekt.
Var det någon som sade att utopierna var döda?
Lars Hermansson
