VETANDETS VÄRLD ONS 13 MAJ

Den stora debatten om Darwin

I sista delen av serien i Charles Darwins fotspår besöker den norske journalisten Ivar Grydeland Oxford. Året är 1860 och platsen universitets berömda naturhistoriska museum. Det är sju månader efter att den berömda boken ”Om arternas uppkomst” utkom och den 30 juni är det klart för Den stora debatten. Engelska kyrkan går emot Charles Darwins nya tankar.

Dr George McGavin är vår ciceron på det naturhistoriska museet. Han har jobbat där i 25 år, men känner fortfarande historiens vingslag när han går in i det restaurerade rummet där debatten utspelades.
- Här finns evolutionens ground zero, evolutionens nollpunkt, säger George McGavin, som talar i rubriker när vi är på besök, men bakom de drastiska ordvalen döljer sig en äkta och djup begeistring över Charles Darwin och hans verk.

Mötet under denna varma junikväll 1860 var en del i den årliga sammankomsten i The British Association for the Advancement of Science. Det är det viktigaste av de brittiska vetenskapssällskapen. Man kan fråga sig 700 personer fick plats i denna lilla sal, påpekar George McGavin. Boken ”Om arternas uppkomst” hade kommit ut året innan och Charles Darwin var inbjuden, men han var inte i form för att framträda. Det var han ju oftast inte, eftersom han var så sjuklig.

Han skrev i sina memoarer att han var trött på livet, han var sjuk och oförmögen att delta. Men hans vapendragare hade mer debattlust, av mer eller mindre slumpvisa skäl. Den mest kända av Darwins försvarare var förmodligen Thomas Huxley, som också kallades Darwins bulldog. För tillfället befann han sig i Oxford och hade inte visat intresse för kvällens program som inte heller var tänkt att handla om sprickan mellan kyrkans läror och Darwins teorier. Kvällens huvudtalare var en okänd amerikan som hade idéer om hur Darwins teorier också kunde användas för att analysera samhällsutvecklingen. Det var förövrigt en intellektuell övning som Huxley ansåg gränsade till kvacksalveri.

Sålde bra
Den berömda boken, Om arternas uppkomst, hade sålt bra under det halvår som den hade funnits ute. Den var lättläst och måste tryckas i flera upplagor och visade sig kunna intressera en bred publik.
Kyrkan försökte ignorera boken, men slutligen insåg de att de måste säga något om det hela och det var en man som hette Samuel Wilberforce som fick uppgiften. Han var inte vem som helst i de här sammanhangen. Soapy-Sam, såpa-sam blev han kallad, var biskop av Oxford och känd som extremt vältalig. Efter föredraget hade biskopen bett att få säga några ord, och sen ägnade han en halvtimme åt att racka ner på Darwins tankar, angripa Huxley och försökte lägga fram bevis för kreationismen. Men innan det frågade han Huxley om det var på sin farmors eller farfars sida som han stammade från aporna. Jag skulle inte skämmas för att ha ett sånt ursprung, svarade Huxely och fortsatte: ”hellre skulle jag härstamma från en apa än från en kultiverad man som använde sina gåvor inom kultur och vältalighet i fördomens och falskhetens tjänst”.

”Be att det inte är sant”
Det blev ett herrans liv och ett av uttalandena kom från biskopen av Worchesters fru:
- Å kära, vi måste be om att detta inte är sant, men om det är sant, låt oss hoppas att det inte blir allmänt bekant.
Efter mötet var på många sätt allt som förr. I The Times kunde man några dagar senare i en notis läsa om att det hade varit ett ovanligt livligt möte och att bägge sidor utropade sig själva som debattens vinnare.

Kapten på plats
En av personerna som var på plats i Oxford under debatten, tog saken väldigt hårt. Det var Robert FitzRoy, kaptenen på Beagle, det skepp som hade tagit Darwin med på en fem år lång jordenruntsegling, en resa som lade grunden för Darwins evolutionsteori. FitzRoy var djupt religiös, han reste han sig upp under debatten, viftade med en bibel och skrek: Blasfemi, Hädelse...
Plötsligt förstod han vad som hade hänt - att den resa han var ansvarig för ledde till skapelsens ifrågasättande. Kapten FitzRoy tog det så illa att han på dagen fem år senare tog sitt liv.
Men Charles Darwin sa att han inte var överraskad över kaptenens självmord.

Gravplats bland kungligheter
Men vi ska förflytta oss, både i tid och rum. Från 1860 och den legendariska debatten i Oxford, till Westminster Abbey, britternas praktfulla kröningskyrka som också är många stora mäns och kvinnors sista viloplats. Här fick också Charles Darwin vila 22 år senare, i april 1882. Nicholas Sagowski, är den som visar oss runt i kyrkan.
I Westminster Abbey har samtliga engelska kungligheter begravts. Och efter att ha passerat graven som innehöll kyrkans grundläggare och kröningsstolen som utklädda statsöverhuvuden har suttit på sedan 1307, kommer vi in i ett lite, vid ett första ögonkast, obetydligt sidokapell: St Pauls Chapel.

Jorden fyratusen år
Med det gamla testamentet som utgångspunkt hade ärkebiskopen James Ussher på 1600-talet räknat fram jordens ålder. Jorden skapades 4 004 år före Kristi födelse. Då skapades världen och det skedde natten till söndagen den 23 oktober. Och här under ligger han alltså, under en husformad skiffersten, mannen som hade fastslagit jordens ålder till några tusen år.
När Darwin var en ung man kom nya idéer fram om att världen var längt mycket äldre än så, och Darwins bidrag var att peka på att jorden kunde vara miljontals år gammal. Vi passerar John Herschels grav, en naturfilosof som betydde mycket för Darwns utveckling. Här finns Maxwell och Faraday och inte minst Isaac Newtons grav. Vi befinner oss i Scientists corner, alltså vetenskapens hörn i Westminster Abbey. Här finns också Charles Lyells grav, den berömda geologen som öppnade Darwins och många andras ögon för det faktum att jorden var mycket mycket gammal.
Darwin ligger inte långt bort. Darwins liv efter hemkosten från jordenruntseglingen med Beagle präglades av djupa funderingar över hur allt hängde samman, påpekar Sagowski. Men inte vid något tillfälle angrep han kristendomen, det var aldrig hans avsikt. Han måste ju också haft en del ballast med sig från tre års teologistudier i Cambridge.

Agnostiker, inte ateist
Darwins hustru Emma var djupt kristen. Under den senare delen av Darwins liv, talade han om sig själv som en agnostiker, alltså som en tvivlare. Charles Darwin ville helst ha lugn och ro kring de möjliga komplikationer som låg i skärningspunkten mellan naturvetenskap och kyrkans lära. Och Nicholas Sagowski menar att kristna borde kunna leva med Darwins och hans slutsatser.

Ville begravas hemma
En av gravstenarna tillhör William Spottisworth, han var president i det kungliga vetenskapliga sällskapet och drivande i ansträngningarna att få Darwin begravd i Westminster Abbey. Det var nämligen inte det Darwin och hans familj hade tänkt sig. Han ville jordfästas vid hans hem Down House. Han hade till och med låtit den lokala snickaren tillverka en kista som också han lades i. Men eftersom han nu hade han blivit en nationell klenod och skulle han begravas i Westminster Abbey. Spottisworth övertalade familjen, Darwins kvarlevor lades i en exklusiv kista som fördes till London.
Och då går vi in i Saint Faiths Chapel, ett litet kapell med ljusgrå väggar. Två stora ljuskronor, och bakom altare finns ett stort väggmåleri. Här står alltid kistorna natten innan begravningen och det gjorde också Darwins nya kista 1882.

Hustrun deltog inte
Nicholas Sagowski har låst upp en sidodörr och han visar det praktfulla Jerusalemrummet från 1300-talet, en del av kyrkan som vanliga besökare inte får se. Det var ursprungligen en del av klostret, det rum där familjens samlades inför begravningen. Det vill säga: familjen minus Darwins hustru Emma, och ingen vet riktigt varför hon valde att stanna hemma i Down House.

Religiös begravning
Det blev en mycket kristlig begravning, med körer, och det var nog inte vad Darwin hade väntat sig om han hade vetat om det. På Darwins gravsten står det kort och gott: ”Charles Robert Darwin, född den 12 februari 1809, död den 19 april 1882”. Han ligger några meter från Newton, berättar Nicholas Sagowski. Många upptäcker inte graven förrän de står på den, och på samma sätt, menar han, är det svårt att urskilja Darwins bidrag till vetenskapen - det är så grundläggande, att det är svårt att upptäcka.

Darwin revolutionerade det vetenskapliga tänkandet. Och kyrkan måste omvärdera bibeln efter efter Darwin. Men Nicholas Sagowski menar att Darwin inte var emot kristendomen. Han var istället för vetenskapen.

Ivar Grydeland, NRK

Uppläsare: Jon Torkelsson
vet@sr.se

Tidigare delar i Darwinserien: