14 maj "spontanitetens nackdel"
På lördag springer 16 300 kvinnor Göteborgsvarvet. I dag hade vi med Agneta Öst från Uddevalla som för elfte (!) gången ska springa- och då var det nära att jag avgav ett löfte i Cappuccino...
Som jag har skrivit tidigare, så blir jag väldigt imponerad av människor som brinner för något, och som gör allt för att nå sitt mål. I stundens hetta smittas jag av deras entutiast, och har lätt att hänga på. Dessutom är jag oerhört spontan.
Så var det i dag med Agneta. Jag hörde hur underbart hon tycker det är att springa 2,1 mil, och vips hör jag mig själv säga ”hur går jag tillväga om jag vill springa nästa år- hur laddar jag?” Som tur var så stannade jag upp i en mikrodels sekund för fortsättningen löd såhär i mitt huvud ”för nu lovar jag er som lyssnar att jag ska göra allt för att vara med nästa år”. Fint va? Men för en gångs skull så höll jag klaffen. För 2,1 mil är inget man springer bara sådär. Och det krävs ju ett oerhört intresse, engagemang och en kämparglöd utan dess like för att palla med att dels träna inför ett sådant lopp, och sen genomföra det...
Hittills har jag lyckats springa 4 kilometer, men därefter tar det stopp. Jag lyckas inte springa en meter längre, och det handlar enbart om att min hjärna är inställd på 4 kilometer. Så ni anar ju hur oerhört mycket jag skulle behöva träna för att komma i form till ett göteborgsvarv!
Så, jag lovade alltså inte i radion att springa nästa år. (Men inom mig har en tanke börjat gro... ;)
