p1-morgon

Desperat sökande efter rättvisan

De har förlorat sin mark, men domstolarna böjer sig för lokala myndigheter och vågar inte ta upp deras fall. Därför tillbringar många kineser åratal i Peking medan de försöker att få någon högre myndighet att ta sig an deras fall. Oftast lyckas det inte, ändå fortsätter det desperata sökandet efter rättvisa i Peking.

- Vad gör du här? frågar en klunga unga väktare och drar sig snabbt in i gränden och hämtar en lång och grov polis.

Xinfangju
står det på skylten utanför. Det är till det här kontoret man går när man har blivit felbehandlad av myndigheter.

- Är du turist? Här får du inte komma in, här inne arbetas det, seså nu går du! säger den långa polisen till mig.

Man skulle kunna kalla dem rättssökare. De kommer från hela landet och samlas i Peking. När man har sett en rättssökare i Beijing upptäcker man plötsligt flera. Som mannen i proper men sliten kostym som dök upp på min nudelrestaurang i går och diskret frågade servitrisen om vägen till Högsta domstolens klagomålskontor.

Eller de väderbitna gamla soldaterna som sent på kvällen satt på trottoarkanten utanför inrikesdepartementet. De kom från Yunnan på andra sidan Kina för att klaga över pensionspengarna de blivit lovade men aldrig fått. De levde på att samla flaskor i Beijing.

Många myndigheter har klagomålskontor dit man hänvisar missnöjda, men det är vanligt att folk skickas hit och dit. De flesta rättssökare har buntar av papper och en lång historia om orättvisa i bagaget.

- Det är klart att jag är rädd... När de kommer och tar en så här, säger Ou Jingyu och visar hur hennes kamrater greps runt nacken i går kväll.

Ou Jingyu är 66 år och håller hårt i handväskan. Jag upptäckte henne vid busshållplatsen nära mitt eget hus.

Ou berättar att hon reste till Beijing tillsammans med sju andra bybor för att få kompensation för mark som de har förlorat genom en byråkratisk manöver. Men lokala tjänstemän från byn väntade på dem på tågstationen när de kom fram i går kväll. Det var bara Ou Jingyu som lyckades springa iväg och gömma sig. Nu hela vilar ansvaret på henne.

- Jag gick upp klockan sju i morse och gick till fots till inrikesministeriet. Men när jag kom fram hade de redan stängt. De sa att jag skulle gå till det nationella klagomålskontoret, säger Ou Jingyu.

- Jag visste att det skulle bli svårt, för de håller allltid ögonen på en och griper en om man försöker gå vidare med sitt ärende, säger Ou, som bara verkar ha blivit mer övertygad om att hon måste få rätt mot de lokala myndigheterna. 

De som driver sina fall på det här sättet har bara blivit fler och fler. Få kineser litar på att en lokal domstol skulle ge dem en opartisk prövning. Men ju fler det blir som klagar, desto mer försöker lokala myndigheter hindra dem från att nå fram till klagomålskontoren.

Förra året betalade till exempel den lilla orten Huánggâng i Hubei nästan en halv miljon kronor för att stoppa sina rättsökare, och den lilla kommunen Xìxiàn i Anhuiprovinsen skickade sexton tjänstemän till Beijing. De sägs på orternas egna officiella hemsidor. En studie gjord av kinesiska forskare förra året visade att över 60 procent av det tillfrågade rättssökarna någon gång blivit gripna av polisen.

Men trots att Ou Jingyu verkar ha allt emot sig hoppas hon fortfarande att hon ska kunna få rättvisa.

Här nere i södra Beijing, vid den hårdtrafikerade andra ringvägen invid en stinkande flod, ligger det nationella klagomålskontoret. Runt omkring kontoret fanns tidigare små gränder som kallades "klagomålsbyn". Eftersom många tillbringar flera år i Beijng medan de försöker få myndigheternas uppmärksamhet, valde de ofta att bo kring det nationella klagomålskontoret.

Nu håller de fattiga små gränderna på att rivas och ersättas med dyra lägenheter med gräs och buskar emellan. Rivningslukten gör den här dystra delen av Beijing ännu mer betryckande, men det som får hela stället av bli riktigt obehagligt är att det i gathörnen står män från Kinas alla provinser och spanar efter sina egna.

Först kan man ta dem för vilka provinstjänstemän som helst i billiga kostymer och de typiska lite spetsiga partiskorna och med de platta små partiväskorna under armen. Men männen är utrustade för att sitta på pass. De har fällstolar och termosar. Alla håller utkik efter rättssökare från just sin by eller stad, och längs gatorna i närheten väntar polisbilar från olika provinser för att ta tand om de infångade.

- Vi har kommit till Beijing för att klaga. Vi har hus som vi inte kan bo i, och mark som vi inte får odla på. Våra släktingar har lagt beslag på hela arvet, berättar en söt tjej i artonårsåldern och hennes föräldrar.

De sitter på en refug vid busshållplatsen framför klagomålskontoret med flera tunga påsar och väskor bredvid sig.

- Vi vill till klagomålskontoret men vi hittar inte porten,säger pappan i familjen. Han har dåliga tänder och ser äldre ut än knappt femtio, som antagligen är hans riktiga ålder.

Det är inte konstigt att familjen från Henan inte hittar porten, fast de sitter bara hundra meter från den. För det nationalla klagomålskontoret ligger inne i en enkelriktad smal gränd, inte alls majestätiskt som departementen inne i centrum, med stenlejon och militärpoliser i grön paraduniform.

- Vi har pratat med en advokat och med fem journalister, men det hjälper inte för våra släktingar som har tagit marken har kontakter i provinsregeringen, förklarar familjen.

Advokaten blev rädd för de mäktiga släktingarna. Henanfamiljen som sitter på refugen tycks inte märka någonting av det som pågår runt omkring. De vet vet ju knappt var de befinner sig. Men medan vi pratar märker jag hur en man i kostymbyxor och mörk polotröja smyger sig på.

- Det här ska ni inte prata med utlänningar om, det här behåller vi kineser emellan, säger den lurpassande tjänstemannen till familjen.

Han ber dem att följa med honom. Kvinnan makar upp den tunga påsen på ryggen, och familjen följer efter. Kanske tror de att männen kommer att visa dem till klagomålskontoret. Kanske tror de fortfarande att de är på väg mot rättvisan.

Ou Jingyu kramar sin handväska och gruvar sig för hur hon ska lägga fram sitt ärende.

- Imorgon ska jag gå till klagomålskontoret, säger hon.

Enligt statistiken har hon två chanser på tusen att få rätt, om hon lyckas ta sig fram till kontoret.

Hanna Sahlberg, Beijing
hanna.sahlberg@sr.se