godmorgon, världen!

Hus rivs trots ägarnas protester

I Peking har OS drivit upp farten på rivningarna och nybyggena. Spektakulära byggnader är tänkta att locka investerare och visa Kinas styrka för världen, men i hastigheten har både lagen och många Pekingbor körts över. En dag fick Hua Xinming veta att hennes barndomshem i centrala Peking skulle rivas, och hon tog upp kampen mot myndigheterna och fastighetsbolaget.

- Spela in det här ljudet, för det passar, säger Hua Xinming när en brandkårsutryckning drar förbi med tjutande sirener.

Hua Xinming menar att Kinas brist på lag och rättvisa helt enkelt är alarmerande. Det hon varit med om de senaste åren har fått henne att inse att lagen knappast betyder någonting.

- Det här är min farmor, säger Hua Xinming och visar ett svartvitt fotografi av en kvinna som står på trappan till hennes barndomshem.

Det var Hua Xinmings farfar som var arkitekt och utbildad i Paris som köpte tomten i centrala Peking 1914, han ritade huset själv.

- Det var byggt i en blandning av kinesisk och västerländsk stil. Det hade källare, men taket var traditionellt kinesiskt, säger Hua Xinming. Utanför fanns en trädgård med fruktträd.

Hua Xinming föddes där i huset mitt i Peking, på Wu Liang Darens gränd nummer 19. Nu är hon 53 år och de senaste fyra åren har hon ägnat åt kampen för huset. Men det enda hon har kvar nu är en takpanna som hon tog från rivningstomten.

- När de började riva trodde jag fortfarande att jag skulle kunna stoppa dem, för jag hade ju lagen på min sida. Jag funderade på hur jag skulle renovera huset efteråt, berättar Hua Xinming, när vi träffas i hennes lägenhet en kvarts cykeltur från platsen där huset stod.

- Där bodde den berömda Pekingoperasångaren Mei Lanfang och där låg det gamla utrikesministeriet från Qingdynastin, visar Hua Xinming på kartan.

I kvarteren där hon föddes bodde det professorer, stadsanställda och berömda Pekingpersonligheter, men också utlänningar. Det var både internationellt och traditionellt på samma gång.

- Peking var en trädgårdsstad, berättar Hua Xinming.

Hon och de andra barnen sprang mellan varandras gårdar och medelklassen hade ett bekvämt liv där de flesta varor levererades till dörren. Stadsplaneringen med sitt systematiska nätverk av bostadsgränder gick tillbaka till 1200-talet. Men efter att Kommunistpartiet utropade Folkrepubliken Kina 1949 avskaffades rätten till privat egendom gradvis.

Hua Xinmigs familj tvingades att hyra ut det mesta av det stora huset.

- Myndigheterna tog två tredjedelar av hyran, men det var fortfarande våra egna hyresgäster. Våra problem började med kulturrevolutionen 1966. Då kom rödgardisterna och tog pappren på att vi ägde huset, säger Hua Xinming.

Rödgardisterna styckade upp huset och delade ut rummen till främmande hyresgäster. Kulturrevolutionen stoppades 1979, men förstatligandet fortsatte. Så sent som 1982 kom det en lag som sa att all mark i kinesiska städer tillhör staten. Samtidigt började marknadskrafterna släppas loss. Utvecklingen som skulle förvandla Peking och Kina till oigenkännlighet hade börjat.

Under 90-talet sålde Pekings stad rätten till Hua Xinmings barndomskvarter till ett fastighetsbolag i Hongkong, som visade gnistrande datoranimerade modeller av shoppinggallerior och hotell. Myndigheterna i Peking tog emot en okänd summa pengar för den superattraktiva marken.

För fem år sedan började Hongkongbolaget sätta upp lappar på husen om att kvarteret skulle rivas. Hyresgästerna från Kulturrevolutionen bodde fortfarande kvar. Hua Xinming har sett dem, men aldrig pratat med dem.

Hongkongbolaget gav de främmande hyresgästerna kompensation för att flytta, men Hua Xinmings familj har inte fått en enda yuan.

- Kulturrevolutionen var en väldigt kaotisk tid, men vi förlorade aldrig den lagliga rätten till vårt hus, säger Hua Xinming.

Det är nu det råder lagligt kaos. Marken i städerna tillhör staten sedan 1982, men de gamla ägarpapperen för huset ligger fortfarande i arkivet hos Pekings fastighetsförvaltning. Hua Xinming har lyckats få se dem och ta kopior, men hon får inte tillbaka dem.

Efter Kulturrevolutionen fick vissa tillbaka egendom som rödgardisterna tagit, men Kinas regering har aldrig formellt sagt att det rödgardisterna gjorde var olagligt.

- Just efter att Kulturrevolutionen hade stoppats var många för rädda för att kräva tillbaka papper på sin egendom, säger Hua Xinming. Nu är det för sent. Om vi hade vetat då hur utvecklingen skulle bli, då skulle vi ha gått samman och krävt att få våra ägarpapper tillbaka.

Hela tiden medan Hua Xinmings föräldrahem revs satt en man från fastighetsbolaget och vaktade utanför svärföräldrarnas hus en bit bort.

- Där satt han, med sin mobiltelefon, säger Hua Xinming och pekar.

Han skulle slå larm om det såg ut som om familjen började protestera. Lokala myndigheter skyddar fastighetsbolagens intressen och många Pekingbor som har försökt kämpa mot rivningar och tvångsförflyttningar har hotats av fastighetsbolagens vakter eller gripits av polisen och vissa aktivister har fängslats.

- Där är gangsternästet, säger Hua Xinming och pekar mot ett skinande nytt hotell där byggbolaget från Hongkong håller till.

De senaste åren har hon förvandlats till en expert på Kinas snåriga ägandelagstiftning. Förra året förstärktes rätten till privat ägande genom en ny lag. Men när Hua Xinming går till myndigheterna och kräver besked tycker hon inte att hon får något svar.

- Jag har gått till fastighetsmyndigheten och frågat: varför har ni sålt vår mark? Men de säger ingenting! Det är det som gör mig alla mest maktlös. Hur kan jag hantera tystnaden? säger Hua Xinming.

Fastighetsbolaget i Hongkong hänvisar till kinesiska myndigheter och domstolen erkänner inte att familjen är ägare till huset. Men Hua Xinming fortsätter att försöka driva processen. Hon upprepar gång på gång att det i första hand inte är ekonomisk ersättning hon är ute efter, det är rättvisa hon vill ha.

På platsen där Hua Xinmings föräldrahem låg har Hongkongbolaget just byggt färdigt en koloss som skiner av polerad granit och är täckt av stora svängda tak som imiterar kejserliga tempel.

Vad tycker du om det? frågar jag.

- Jag säger inget om hur det ser ut. Det är inte det det handlar om, säger Hua Xinming.

Hon tänker fortsätta kampen mot myndigheterna och fastighetsbolaget. Gränden som hon växte upp i har breddats och gatan som vi går på nu kallas Jinbaojie, Guldskattsgatan. Men för Hua Xinming kommer den här platsen antagligen alltid att heta Wuliang Darens gränd nummer 19.

Hanna Sahlberg
hanna.sahlberg@sr.se