Israels krig i Libanon

Sommaren 1982 invaderade Israel Libanon för att driva ut PLO som från baser i Libanon gjorde räder in i Israel. PLO förstärkte i Libanons inbördeskrig också koalitionen av islamister, arabiska nationalister och vänsterkrafter mot den marinitdominerade högerregeringen.

Under sommaren besköts Beiruts huvudsakligen shiamuslimskt befolkade västra förorter. Efter amerikansk medling skrevs ett avtal om vapenstillestånd som innebar att PLO och 14 000 palestinier lämnade landet under övervakning av amerikanska och franska styrkor. Yassir Arafat avseglade mot nästa anhalt, Tunis.

Israelerna med premiärminister Begin och försvarsminister Sharon i spetsen hävdade att det fanns tusentals "terrorister" kvar i palestinska flyktingläger utanför Beirut. Då den nyvalde libanesiske presidenten Bashir Gemayel mördats i ett attentat mot falangisternas högkvarter ockuperade israeliska styrkor västra Beirut, i strid med det tidigare vapenstilleståndsavtalet.

Massakern i Sabra och Shatila

Israel hade för falangisterna uppgett att det var PLO som låg bakom mordet och på kvällen den 16 september gick ett drygt hundratal falangister in i de båda palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila för att hämnas mordet och för att driva ut resterna av den PLO-milis som Israel påstod gömde sig i lägren.

Falangisterna efterlämnade omkring 800 mördade palestinier, män, kvinnor och barn. Massakern ledde till hårda protester runt om i världen. En statlig israelisk kommission kom senare fram till att Sharon hade ett personligt ansvar för massakern, även om den israeliska regeringens officiella linje var att falangisterna visserligen hade släppts in i lägren men att ingen hade kunnat förutse vad som skulle komma att ske.

Sharon avgick som försvarsminister, men stannade i regeringen. För mordet på Gemayel erkände sig den syriske agenten Habib Tanious skyldig.