LYRIK

Greiders ymniga men slarviga penna

Författaren, poeten, debattören, och chefredaktören för Dalademokraten Göran Greider, behöver knappast någon vidare presentation. Känner man inte till honom som poet, har man kanske läst hans krönikor, hört honom i radio, sett honom i teve eller i kyrkan där han kommit att framträda allt mer på sistone.
   Men han började för snart trettio år sedan som poet med samlingen Vid fönstret slår ensamheten ut. Idag utkommer hans nionde diktsamling, Katterna kommer in från mörkret.

I en nyligen omtryckt essä ringar Horace Engdahl in en författartyp som han kallar grafoman, det är en författare med ett tvingande och olyckligt behov av att ständigt skriva, eftersom ämnet för denne författare per definition är det som inte går att skriva.
   "Vårt stammande på livsoändlighetens första bokstavs begynnelses streck", försökte Gunnar Björling benämna det. Ekelöf gjorde det lättare för sig talade om "det omöjligas konst".

Det där har aldrig varit något för Göran Greider: minst en bok per år, ofta två, utöver det gängse dagsverket: krönikor, ledare, debattartiklar, recensioner etc. Men att något skulle vara svårt att uttrycka eftersom det är oändligt komplext, eller undflyende eller helt enkelt frånvarande, det tycks inte föresväva Greider. Men kan undra varför. 

Kanske för att den nedärvda klasskänslan aldrig uppfattat dessa snåriga existentiella gråzoner som politiskt intressanta. Och ibland kan jag tycka att det finns något befriande oflummigt över en sådan hållning. Det är något av glad hund över Göran Greider som poet - jag är här! och nu är jag här! och här också! och här! - ständigt nya vrår i trädgården att besjunga, eller orättvisor ute i samhället att beklaga.

Många av dikterna i boken är ursprungligen framförda vid en eller annan demonstration, eller tryckta i Aftonbladet eller Expressen med anledning av tex. installationen av Barack Obama som president, eller Israels senaste markoffensiv mot Gaza. 

De här dikterna tar ofta plats i ett slags kunskapsvidgande ingenmansland mellan nyhetsjournalistik och historieskrivning. Lite grand som Göran Sonnevis dikter ibland kan göra.  Men eftersom Greiders skrivande vill pågå i ett samhälle där informationshastigheten och kravet på tillgänglighet ständigt ökar, leder den där bruksinställningen till poesi också till att det finns något grundläggande slarvigt över Greiders ymnighetshorn till penna. 

I en av många trädgårdsdikter i boken går poeten omkring bland äppelträden och funderar, och jag läser följande: "Exakt nu passeras den punkt då flera av oss lever i städer än på landsbygd." 
   Jag känner till det där, jag har läst om det i tidningar, och hört om det i radio. Men i en dikt förväntar jag mig förstås något mer, om inte annat så en större exakthet, för den här meningen är ju faktiskt nästan obegriplig, trots att den vill vara precis det motsatta: För inte kan väl företeelsen att flera människor lever i städer än på landsbygd utgöra en punkt? Som passeras?

Av vem, eller vad? Och menar Greider verkligen att denna punkt passeras i just det ögonblick han går omkring där i sin trädgård? För vad skulle han annars mena med "Exakt nu"? Det där är inte poesi. Det är slarv. Och slarv kan aldrig vara radikalt. Ändamålen helgar inte medlen heller när det gäller poesi.

Lars Hermansson
lars.hermansson@sr.se