Folkäre X-et på Liljevalchs i Stockholm

Att X-et verkligen är en folkkär målare, det syns tydligt en vanlig onsdag, nästan tre veckor efter öppningen, det är knökfullt i salarna. Jag kan förstå det, det finns mycket att titta på. X-et är en berättande konstnär, han vill tala om inte bara hur det såg ut, utan hur det var, hurdan tiden var och hurdant Sverige var på den tiden, i sina bästa stunder är han faktiskt en samhällsskildrare. Så får vi veta hur det var i Tumba i början 1900-talet när X-et växte upp där, i en bondby som höll på att förvandlas till förort, en samling självbyggda hus, inte helt olika Olle Olssons Hagalund, inte längre bondgårdar, ännu inte bostadsområden. Tåget går in till Stockholm, han målar pendlarna i kupén, men utanför husknutarna tar landet vid, med åkrar och ängar och skogskanten bakom. Han flyttar till Stockholm och målar staden 30-talet igenom, framförallt Slussen, och han målar det som en bild av moderniteten, trafiken, människovimlet, Katarinahissen och ljusreklamen, allt den framväxande storstadens myller och buller, och han gör det med en känsla för ljus och väder och atmosfär som gör att 30-talets Stockholm kommer en mycket närmare i X-ets målningar än i några gamla journalfilmer. Starkast och tydligast blir det där i en svit målningar av norrländska kraftverksbyggen, också de framför allt från 30-talet. Där finns en underbar hälsning till Ernst Josephsson, en bild där Näcken sitter och spelar på sin giga vid sin fors, bakom honom står vallpigan och tutar i sin näverlur och framför honom håller arbetare och maskiner på att bygga bort hans fors. Näcken och vallpigan kommer båda snart att bli hemlösa i den nya tiden, och poängen är att X-et sörjer det inte, i alla fall inte särskilt mycket. Nostalgiskt beskärmande är inte hans bransch, han är bara fascinerad över alla de små svarta arbetande figurerna bland sina märkliga maskiner i det väldiga landskapet, och var än vallpigan kommer att hamna så får hon i alla fall elektriskt ljus, tycks han mena. Eller också menar han ingenting särskilt, detta är vad som pågår i Sverige och han målar det, förtjust och entusiastiskt. I bild efter bild upprepar han detta tema, han måste ha gjort en riktig turné mellan kraftverksbyggena, och för mig är nog den sviten höjdpunkten på hela utställningen. Tamare blir det i alla bilderna från resorna i Sydeuropa. Trots allt vad utställningskommissarien Mårten Castenfors säger i sin katalogtext, så stannar det rätt ofta vid turistbilder, litet pittoreskt och litet exotiskt, men nog syns det att det är gjort av en besökare. Och faktiskt, även de lyckliga, solstrålande sommarbilderna från 40-talet, blir i jämförelse en aning tamt idylliska, hur vackra de än är, och hur det än blommar och doftar om dessa lyckliga drömsomrar. Men visst är det kul att han är så folkkär, det förtjänar han, och jag förstår det. Har man något att berätta så brukar folk lyssna. Mats Arvidsson