Jag är en vampyr...

...jag suger och spyr. Det hade kunnat vara så, att jag verkligen hade blivit en vampyr i studion idag. Det var nästan så att jag trodde det ett tag, när vi fått upp den rätta skräckstämningen. Men det hela förstördes lite av att Tobias svarta långrock som jag fick låna var sjukt varm och att tänderna inte passade så att jag fick spotta ut dem när jag skulle prata för att det skulle gå att förstå vad jag sa och för att inte dreglet skulle forsa nerför hakan och förstöra sminket. Plötsligt kände jag att det var så mycket mer yta än substans i det här vampyrandet. Så mycket fokus på att hålla tänderna på plats och inte kladda ner någon och så lite fokus på att vara farlig och spännande och spana in nyhetsredaktionens nackar för att se vems som såg smarrigast ut. Och nu, när hela vampyräventyret är över är jag mest en idiot vid ett dator som sitter och ser osunt vitflammig ut i ansiktet. (ja, jag glömde ta med mig sminkborttagning.) Så blir det när vardagen tränger sig på. Adjöss med vampyrromantiken.

Jag är ju vegetarian för 17.