Nya dikter pärlband av liknelser - Niklas Söderberg

Oj, där åker ett pärlhalsband i golvet. Det trillar ner på parketten - ”länken brister / och pärlorna smattrar stumt som konsonanter”. Så rullar boken igång, med en första dikt om ett halsband. Någonting som en gång hängde ihop och var helt, är spritt i delar. Kanske kan vi hitta pärlorna, en och en, men om vi sätter ihop dem, blir det verkligen samma halsband igen? Det är en grundfråga i boken: Vad hade vi nyss? Vad har vi nu? Folk tappar en massa saker. Själva diktens grafiska utseende får mig att tänka på en repad stickning med maskorna löst hängande i sjok. Se där, nu har jag redan gett er två bilder, halsband och stickning. Jag är nog smittad av Niklas Söderberg, för läser ni en dikt av honom väntar er minst en fem sex stycken bilder, tätt packade, liksom lagda på varandra. Alldeles för många - sovra! Nå, det var längesen jag läste nya dikter med så mycket liknelser och hela meningar. Ändå är det inte gammaldags. Han tar en beprövad form och använder den för en högst aktuell fråga. De där pärlorna som smattrar på parketten. De smattrar som konsonanter. Som själva språket. Är språket nånting man kan tappa i golvet? Nånting man kan ta på? Niklas Söderberg längtar som så många andra poeter efter att språket ska få bli det som det beskriver. Inte bara täcka och likna. I dikten ”Förslag om ett tillägg till grammatiken”, föreslår han ett nytt interpunkteringstecken. Det ska stå ”för smärta”, ”otröstligheten när ett barn dött”. ”Tecknet skulle se ut som ”när / en skrivmaskinstyp slagits för hårt / eller upprepats / och gått igenom pappret - en punkt, / ett nålstick, ett sorgkantat hål”.Men mitt i en nygammal frustration över språkets brister, är Niklas Söderberg en sån som ändå bara inte kan låta bli att ge sig in där under soffan och börja plocka och leta bland resterna och trä upp dem på tråden. Boken kryllar av blänkande oneliners. ”Hudveckseksem / är en aktivitetsgaranti.” En liten pärla.Marie Lundström