En dag i Sverige
En dag i Sverige presenteras som det största svenska fotoprojektet någonsin. Initiativtagarna, bokförlaget Max Ström, skickade ut närmare 4000 fotografer, för att dokumentera en enda dag i landet Sverige, 3 juni 2003, både professionella pressfotografer och ambitiösa amatörer från landets fotoklubbar. Av 24.000 bilder valde redaktionen ut 235, som nu har kommit i bokform, medan alla 24000 skall doneras till Riksarkivet, att där bevaras i evärdlig tid. Mats Arvidsson.
Tanken är ju enkel och begriplig, att göra ett nedslag i den svenska vardagen, och den svenska nutiden, ut och plåta bara, allt som händer, stort och smått, en enda bestämd dag. 24.000 sådana bilder borde ju tillsammans bli Sverige, sådant det var den dagen. Liknande projekt har genomförts förr, folk har ombetts skriva dagbok eller ta sina egna Instamaticbilder från en viss dag.
Och visst här finns ett lämpligt representativt urval av svenska miljöer och svenskt liv, vackra landskap och fula campingplatser, nyfödda barn och rynkiga åldringar, arbetsplatser och lekande barn, fotbollshuliganer och dolda asylsökande, ambitiösa studenter och tatuerade skateboardare. Och så är det väl.
Men ju mer jag bläddrar i den här boken, dess mer irriterad blir jag. Detta är inte svenska människors Sverige, det är någon annans Sverige, och riktigt vems vet jag inte. Inte någon fotografs, för de är 100-tals olika, rimligen med varsin bild av Sverige, kanske bildredaktörens, men den kan jag i så fall ha och vara utan.
För här är det som om någon tog mig i örat och pekade ut för mig hur vanliga alla vanliga människor är, och hur mycket respekt de är värda, och vilka lustiga små situationer som kan uppstå i den alldeles vanliga vardagen på parkeringsplatsen i Ullared, och hur unika var och en av oss är, fast vi alla är precis lika vanliga samma vanliga vardag i Sverige.
Boken har helt enkelt hamnat mellan två stolar, den vet inte om den skall vara dokument eller fotokonst, alltså blir den ingetdera utan mest en översikt över rådande estetiskt och ideologiskt klimat på landets fotoklubbar. Och på det viset blir det ju ett slags tidsbild, fast kanske inte riktigt den som var menad.
En sak kan man i alla fall konstatera, det som absolut ingen sysslar med i det här Sveriget, det är kultur. Jo, det finns ett par bilder från Operan, allra sist, annars absolut ingenting. I detta Sverige är det ingen som läser en bok, ingen som går på museum, ingen som bevistar en kvällskurs i porslinsmålning eller franska, ingen som går på kulturhistorisk stadsvandring, ingen som överhuvudtaget ägnar sig åt någon andlig verksamhet, utom i tjänsten.
Alla befinner sig i Ullared, eller på IKEA, eller i Bingohallen eller på något annat garanterat vanligt ställe. Vilket hade varit litet tråkigt, om det hade varit sant. Nej, jag hade lärt mig mer om Sverige av de där Instamaticbilderna.
Mats Arvidsson
