forts. Jag bad om ursäkt

Och för att fortsätta hylla mr Örgryte, i stället för att ge igen på ett sätt som (tyvärr) många allsvenska spelare skulle ha valt; skrika okvädningsord, sätta en armbåge i ansiktet eller komma med en eftersläng, valde han bästa möjliga alternativ.

Han gjorde mål. Strax innan paus, påpassligt efter en hörna som vi inte lyckades nicka undan.

Efter bara någon minut av den andra halvleken stötte vi ihop igen, den här gången inget regelbrott utan vanlig närkamp, men jag märkte att han fick ont i foten och snart ropade han till bänken att det inte gick längre.

Så jag fick återigen be om ursäkt och bedyrade hur jag inte alls hade haft något ont uppsåt.

Framstår jag som alldeles för mesig? 

Kanske det, men det har jag inga problem med. Jag är en snäll kille. Verkligen.

Särskilt på fotbollsplanen. Så pass att jag genom åren fått en hel del uppmaningar från tränare att någon gång brinna till och gå över gränsen för det tillåtna. Eller åtminstone närma mig den.

Nu gjorde jag det. Och så får jag efteråt stå och svara på journalisters frågor om jag har någon kommentar till att motståndarnas tränare kallat min tackling "livsfarlig".

Lagom är alltid bäst.

(1 september)
Richard Henriksson
richard.henriksson@sr.se