Vi reder oss nog

Kerstin Ekman läser de första raderna ur sin bok "Hunden" och där ligger den, den lilla grå valpen, som sprungit bort av misstag, och som måste klara sig alldeles ensam i den stora naturen. Och Dan Jåmas filmatisering är en liten pärla, så rörande och vacker, och så helt fri från all tårdrypande sentimentalitet som lätt klibbar sig fast vid berättelser om stackars små djur. Just i sin vägran att förmänskliga hunden, blir det så lätt för oss att känna så starkt för denna övergivna varelse. Och rytmen - årstiderna växlar, hunden växer och ibland läser Ekman några rader. Chippen Skott, som så att säja spelar hunden, gör också rent hus med alla små fiffiga filmhundar, och man följer med spänning hans så hundiska göranden och låtanden. Och det här med berättaröst är inte så dumt, det blir på nåt vis en egen genre när man så öppet deklarerar den litterära förlagan. Texterna föder bilderna - så i synnerhet i "Hunden", men också i "Min första kärlek" där vi hör Kerstin Thorvall. Regissören Eva Gröndahl har skapat en rad tablåer från 40-talets Sollefteå, om den lilla Kerstin som älskar Shirley Temple, och som får uppleva barnstjärnans legendariska besök i staden. Här finns ett medvetet lite ironiskt berättargrepp, men minst lika ömsint som i "Hunden" - här handlar det om den lilla knubbiga Kerstin vars känslor Mimmi Jonsson-Klüwerts ansikte lyckas fånga i varje omtumlande nyans. Den tredje filmen, Maria Weisbys "Jag reder mig nog" bryter det här mönstret, här får vi inte höra Gerdi Anti, och inga små hundar eller små flickor så långt ögat når, utan bara en medelålders änka, i och för sig mycket välspelad av Bergljlot Arnadottir. Men det här en mer traditionell filmatisering och den känns inte speciellt lokal. Och idén var väl det här med Norrland: Norrländsk film på litteratur om Norrland av författare med förankring i Norrland. Och då hade det suttit fint att få höra lite Gerda Anti. Maria Edström