Beröring under oväder av Ulf Eriksson

I Ulf Erikssons Is från 1999 finns en scen jag minns. En mamma står och väntar på bussen i Stockholm. Plötsligt ser hon ett barn i en annan buss som åker förbi. Det är hennes dotter, Klara, som snabbt möter hennes blick. Utan en min. Och vänder ner ansiktet i en bok. Mamman tänker: Klara är nog på väg till universitetet, det var väl på för långt håll, hon såg nog inte mig. Jag minns scenen, för att den sprider en sån osäkerhet. Hur ska jag läsa? Som om händelsen sa mig nåt viktigt om främlingskap? Eller var det hela bara en tillfällighet? Vi får inte veta. Det är den sortens osäkerhet Ulf Eriksson fortsätter att sprida. Den nya boken bjuder inte heller den på några berättelser om lyckliga kärnfamiljen, nej här planerar familjefångar självmord och försvinnanden och blir de hindrade just innan döden snor biljetten, är det inte Kärleken som bjuder på en åktur. Ulf Eriksson fortsätter att vara stockholmsförortens besjungare, det tycks vara där han hittar sina historier, låt gå att de sen tar tunnelbanan in till stan. Människorna rör sig runt, runt i staden Stockholm - planeter efter förutbestämda banor. En dag krockar de, smäller ihop, det är inte alltid båda kropparna klarar kraschen. Men nån slags spillra tuffar ändå vidare - vad ska de göra? - människor som svarta hål - nej munter blir man inte av att läsa Beröring under oväder. Men definitivt mer uppmärksam på Stockholm. Hur snön vässar luften i stan, hur ensam T- Centralen är. Och nån slags läxa om hur livet och människorna hänger ihop och funkar, det får man sig här. Förmodligen gör man bäst i att glömma den, fort som attan. Men ändå komma ihåg den. Marie Lundström