Osäkerhet i slutförvaret för kärnavfall

Det uttjänta uranet från kärnkraftverken skall först placeras behållare av gjutjärn som omsluts av ett fem centimeter tjockt kopparrör. Runt kopparn ska en form av lera, så kallad bentonitlera i pulverform placeras, meningen sen att när vattennivån stiger i slutförvaret skall leran svälla och bli som ett skyddande lager runt kopparkapseln.

Svensk kärnbränslehantering, SKB, bestämde sig i juni i år att förvaret skall ligga vid Forsmarks kärnkraftverk i Östhammar, nästa år planerar de att lämna in en ansökan om hur det hela skall gå till. När slutförvaret väl är på plats är det meningen att det radioaktiva materialet skall hållas ifrån människor och miljö i 100 000 år. Men att kopparkapslarna skulle hålla så länge ifrågasätts starkt.

--  Det kanske tar 1000 år innan kapslarna kollapsar.

Det säger Peter Szakalos, korrosionsforskare på Kungliga tekniska högskolan, , han och hans kollegor har tidigare publicerat forskningsrapporter som visar att kopparn korroderar, alltså fräts sönder betydligt snabbare än vad SKB säger och tror.

– Det behövs en viss tjocklek på kapseln för att hålla ihop den mekaniskt, men om det korroderar bort en eller två centimeter kollapsar kapseln av det stora trycket som uppstår, säger Peter Szakalos.

Men teorin om att kopparn skulle fräta sönder så snabbt har hela tiden tillbakavisats av företaget, Peter Wickberg är forskningschef på SKB.

-- I de undersökningar och mätningar vi har gjort så finns det ingenting som visar att det här fenomenet existerar, säger han. 

Men nu visar ytterliggare en studie att kopparn fräts sönder snabbare än vad som är tänkt. Bakom studien står bland annat Peter Szakalos och hans kollegor på KTH men också forskare från Kanada och Ryssland. Bland annat har man tittat på över 300 år gamla kopparmynt som hamnade på botten 1628 när regalskeppet Vasa sjönk, och dom har blivit en viktig pusselbit för att få reda på mer om hur koppar reagerar.

-- Däruv kan man dra intressanta slutsatser som visar att koppar korroderar ganska kraftigt. Mynten har legat på botten i syrefri, anoxisk lera. Man kan jämföra det med miljön i ett slutförvar, säger Szakalos.

SKB har ännu inte tagit del av den här rapporten som är rykande färsk.

Men all annan forskning som visat att kopparn korroderar för snabbt i den miljö som kapslarna ska ligga i tillbakavisas alltså av SKB. Forskningschefen Peter Wickberg säger förvisso att man tittar på dom tidigare resultaten men att man hitentills inte kommit fram till att KTH forskarnas teorier stämmer.

-- Vi ser inte de här rönen som ett problem. Det finns inget i de undersökningar som vi har gjort som visar att det här existerar, säger Peter Wickberg på SKB.

Men enligt en studie som SKB:s egna forskare har gjort i deras laboratorium i Äspö i Oskarshamn så visar även den på snabb kopparkorrosion. Syftet i det här projektet som fått namnet LOT försöket är egentligen att studera vad som händer med leran som ska omsluta kopparkapseln. Kapseln plockades första gången ut ur sin förvaring efter ett år, och redan då kunde forskarna se att kopparmaterial hade frigjorts från kapseln och hamnat i leran forskarna som gjort studien för SKB skriver. 

"Den enda oförutsedda förändringen var ett litet upptag av koppar i lermatrisen" 

I en senare rapport som ännu inte publicerats av SKB men som Klotet tagit del av visar det sig att efter fem års förvaring hade kopparn korroderat betydligt mer, forskarna skriver: 

 "En förvånansvärt hög halt av koppar konstaterades 4 cm in i leran, vilket visar på koppar korrosion". 

Rapporten om femårs studien gjordes 2006 men SKB har ännu inte publicerat den offentligt.

Jimmy Larsson-Hagberg som är presschef på företaget säger att rapporten är inne i sin slutgranskning och snart kommer att offentliggöras, varför det har tagit över tre år tycker han inte är konstigt då det är mycket material som ska sammanställas. Korrosionsforskaren Peter Szakolos som sett delar av resultaten säger att resultaten är alarmerande, och enligt honom är det uppenbart varför SKB håller inne med uppgifterna.

 – Resultaten ser ju inte bra ut, det kan ju vara en bidragande orsak till att rapporten inte är klar, säger han.

Trots diskussionen om hur bra kopparkapslarna egentligen är, så ligger Sverige, jämfört med andra länder långt framme när det gäller slutförvaringsplanerna, något som har en historisk förklaring.  I mitten av 70:talet var debatten om kärnkraft het i Sverige. Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen ville stänga alla kärnkraftverk inom kort.

– Ingen uppoffring vore värre än att fortsätta med kärnkraft om man tvekar på att lösa säkerhetsproblemen, sa Thorbjörn Fälldin. Han ville avveckla all kärnkraft innan 1985.

Socialdemokraten Olof Palme ville istället bygga fler kärnkraftverk.

– Alla partierna här, med undantag av kommunisterna, så vill ju alla partier här starta tio stycken reaktorer, sa Olof Palme (S).

För att inte centern skulle splittra den borgerliga regeringen som kom till makten vid valet 1976 kompromissade man med de kärnkraftsvänliga partierna. Man instiftade vilkorslagen som sa: 

"Inget bränsle skulle få tillföras reaktorerna
om inte tillståndsinnehavaren kunde garantera
att avfall och använt bränsle kunde tas om
hand på ett helt säkert sätt."

Industrin fick bråttom, företaget Kärnbränslesäkerhet AB bildades och snabbt kom  den såkallade KBS metoden upp där kopparkapslarna redan då var en del av lösningen. Kritikerna hävdar att industrin därmed låste sig vid kopparkonstruktionen. En av dem är Johan Swahn på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning. Han är tämligen övertygad om att att företaget, som senare döptes om till Svensk kärnbränsle hantering, låst sig vid metoden med kopparkapslarna och har svårt att backa nu.

-- Valet av koppar som lösning var ju ingenting industrin kunde backa ifrån utan att ifrågasätta kärnkraften i grunden.

Nej, det är inte sant hävdar Peter Wickberg på Svensk kärnbränslehantering, andra metoder har prövats under årens lopp, men kopparn visade sig faktiskt fungera bäst, säger han.

-- Det faktum att slutförvaret ser ut ungefär som för 30 år sen är bara ett tecken på att det här konceptet var det bästa jämfört med andra metoder. säger Wickberg.

Men för Johan Swahn, som själv har en bakgrund som forskare, duger inte dom argumenten. Han är mycket kritisk till hur SKB skött sin uppgift, speciellt när det gäller att vetenskapligt utvärdera kopparkorrosion men även andra typer av slutförvar. SKB ska nästa år lämna in sin ansökan om hur slutförvaringen i Forsmark ska gå till, då hoppas Johan Swahn på att myndigheterna ställer högre krav på redovisningarna än hitentills.

-- Det är uppenbart att SKB har problem att redovisa vissa uppgifter, vi behöver få en klarhet i det, säger han.

Det är bland andra och regeringenssom ska granska SKB:s planer på slutförvaring, i slutändan är det regeringen som tar beslutet.  som är professor i kemi vid Luleå tekniska universitet och som också sitter med i kärnavfallsrådet säger att frågan om kopparkorrosion verkligen slagit ner som en blixt bland dom som sysslar med kärnavfallsfrågor. Jag får tag i honom på en mobiltelefon på en konferens i Washington i USA där han bland annat diskuterar kopparkorrosion. Willis Forsling tycker kopparkorrosionsfrågan är oerhört allvarlig men är samtidigt skeptisk till om KTH forskarnas teori verkligen stämmer.

- Varför har inga andra forskare hittat det som KTH forskarna har gjort? Det borde ju inte vara något problem för andra kopparforskare i världen att göra samma försök och komma fram till samma resultat.

I november arrangerar därför kärnavfallsrådet en konferens i Stockholm då dom olika forskarna ska försöka motbevisa varandra när det gäller om kopparkaplarna fräts sönder oroväckande snabbt, eller inte.

– Det vi måste göra är att få igång en diskussion om det här. Tekniken med kopparkapseln är kanske den viktigaste barriären i slutförvaret, det ör avgörande för hela metoden, säger Willis Forsling.

Pelle Zettersten
pelle.zettersten@sr.se