Bibliotekets uppgift är att väcka bildningstörst

I en morgontidning läste jag nyligen en artikel som väckte frågan om det inte är dags att straffbeskatta läsk. Socker gör ju människor feta. Meningarna var delade om det möjliga och vettiga i förslaget, men att en uppfostrande sockerskatt överhuvudtaget kan diskuteras utan att det tolkas som ett uttryck för hälsoelitens förakt för vanligt folks dåliga vanor, säger något intressant om svenska hierarkier och prioriteringar. På vissa områden kan den som vet bättre tillåta sig vad som helst. På andra områden ingenting alls.

Så snart det handlar om kroppen och den så kallade friskvården finns det ingen gräns för hur auktoritära, normativa, förmyndaraktiga och föraktfulla myndigheter, experter och journalister tycker sig ha rätt att vara eller för hur hunsad och mästrad befolkningen i övrigt accepterar att bli.

Ingen skulle komma på tanken att hävda att det är lika bra att smälla i sig en påse chips som att äta en bönsallad eller försöka påstå att den som hellre kedjeröker än går på gym kanske inte har gjort ett sämre val än den icke-rökande motionärer.

Men när det kommer till kultur härskar en ängslighetens anpasslighet och opportunism, en skräck för att erkänna att det också på detta område är möjligt att välja mellan kvalitet och skräp och att man helst bör välja det förra.

Bibliotekarien och författaren Christer Hermansson avslöjade i en krönika i Biblioteksbladet för ett par år sedan att inte ens alla bibliotekarier vill eller vågar stå för att man hellre bör försöka få i sig nyttiga näringsämnen än tomma kalorier. Jag citerar: ” allt är lika bra, menar många unga bibliotekarier, och biblioteken får inte vara elitistiska och bibliotekarierna inte smakdomare (även om de bestämmer över vad som ska köpas in). Men kvalitet är inte relativt. All litteratur är inte lika bra. Alla filmer är inte lika berättigade att ha på dvd till utlån. Folkbibliotek ska sträva efter kvalitetsurval, inte vara kommersiella varuhus.”

Hade Hermansson istället förestått ett Friskis & Svettis och förklarat att han för sin del inte anser att en motionsanläggning ska vara ett hamburgerhak hade man onekligen höjt på ögonbrynen. Varför tycker han att han måste säga självklarheter?

I det inlägg som öppnade biblioteksdiskussionen här i Obs talade Margareta Swanelid från Dieselverkstadens bibliotek i Nacka om ”kundfokus” och ”kravlös miljö”. Den gamle kulturministern och folkbildaren Bengt Göransson kontrade med att säga att han misstror kravlösa kulturinstitutioner.

Det gör jag också, av samma skäl som jag skulle misstro ett kravlöst gym. Ett biblioteks uppgift är att ställa krav på sina besökare. Ett bibliotek ska göra klart för sina besökare att det är bättre att bilda sig än att fördumma sig. Det är därför managementretorik i stil med ”kundfokus” bör undvikas. Kunder ska alltid få just det de vill ha. Biblioteksbesökare ska gärna övertalas att välja det de inte visste att de ville ha. 

Vad är  egentligen bildning? frågar Margareta Swanelid i sitt inlägg. Det är förstås inte alldeles lätt att ge ett rakt och entydigt svar på den frågan. Jag tror att det är just därför så många biblioteksentreprenörer numera hellre talar om ”upplevelser”.  En upplevelse kan praktiskt nog vara precis vad som helst. Ett bibliotek som definierar sig själv som en ett rum för upplevelser ger sig därmed också frihet att göra allt och ingenting. Kravlöst, om något.

”Nu bär vi ut böckerna och tar in författarna”, förkunnar Malmö stadsbibliotek med hjälp av en copywriter som av denna slogan att döma aldrig tidigare besökt ett bibliotek. Jag tror inte att stadsbibliotekarien Elsebeth Tank vill tömma malmöbiblioteket på böcker. Däremot misstänker jag att hon inte har så mycket emot att tömma biblioteket på ideologiska imperativ som kan uppfattas som omoderna och kundfrånvända – låt oss sammanfatta dem med begreppet folkbildningsideal, låt oss beskriva dem som idéer i stil med att bibliotekets överordnade uppgift är att väcka bildningstörst och kunskapshunger – och få den törstige och hungrige att förstå att svaret inte är fyra Bugg och en Coca Cola.

Det finns de som hävdar att folkbiblioteken nu befinner sig i ett sådant mediabrus och är utsatta för en så våldsam kommersiell konkurrens att de måste borsta bort bokdammet från tweedkavajerna och istället bli narrativt nomadiserande eller nomadiskt narraktiga. Biblioteken får inte fastna i det förflutna utan måste piggt och postmodernt brusa och busa och massmedialiseras och konkurrera kommersiellt, är budskapet.

Det är ett förrädiskt resonemang. Man känner igen det från tv-branschen. SvT är viktigt därför att SvT gör saker som de kommersiella kanalerna inte gör, men för att SvT ska överleva och kunna göra det som de kommersiella kanalerna inte gör måste SvT göra samma saker som de kommersiella kanalerna.

Något haltar här. Vad gäller folkbiblioteken är det lätt att peka på felslutet. Biblioteken befinner sig inte på någon marknad och är inte underkastade några lönsamhetskrav. De bekymren kan bibliotekscheferna och deras politiska controllers överlåta på Akademibokhandeln,

Biblioteken är skattefinansierade kulturinstitutioner. De inte bara kan utan ska, som Marianne Steinsaphir framhöll i sitt obs-inlägg, låta kvalitativa mål väga tyngre än kvantifierbara. Där, inte i sockerskålen, ligger folkbibliotekens framtid.

Per Svensson, kulturskribent Sydsvenskan