Müller i gemensamt bokprojekt

Efter kriget förlorade tyskrumänerna sina medborgerliga rättigheter. Det inrättades tvångsläger som användes ända fram till 1964. Då var den sociala deklasseringen, år av trakasserier, splittringen av familjer, byar och gemenskap ett oåterkalleligt faktum. Efter en politisk överenskommelse 1978 köpte västtyska regeringen ut 12 000 tyskrumäner för 8 000 DM per person varje år, dvs för en miljard fram till murens fall.

Det grundades föreningar för så kallade Banater Schwaben och Siebenbürgen Sachsen– många av dem med tvivelaktiga politiska agendor. Några av dem som gick i exil lämnade information till Securitate om andra exilrumäner, något som Herta Müller har skrivit många debattartiklar om.

I Atemschaukel, på svenska Andningsgunga, Herta Müllers senaste roman, tar hon i 64 korta kapitel upp ett stycke nedtystad historia.

Den utspelar sig i Rumänien efter andra världskrigets slut. Många levde i skräck. På Stalins order deporterades 80 000 tyskrumäner mellan 17 och 45 års ålder till sovjetiska arbetsläger. Däribland även Herta Müllers mamma, liksom den då 17-årige Oskar Pastior. Han blev senare en hyllad poet och översättare, känd för sina ordlekar och språkartisteri, inspirerad av dadaismen.

I ett gemensamt bokprojekt intervjuade Herta Müller honom fram till hans död 2006.

Som ung man såg Pastior deportationen nästan som en befrielse från den inskränkta småstaden och som en möjlighet att kunna leva ut sin homosexualitet. Istället blev det fem år av hunger, svält och misshandel – och att återvända var nästan lika smärtsamt.

Oskar Pastior sa själv att han innan, under och även efter lägeråren hela tiden levde med en rädsla för stat och familj. Staten kunde fängsla honom och familjen kunde förskjuta honom.

Utan Pastiors beskrivningar av lägervardagen säger Müller att hon inte kunnat skriva boken, som också är ett slags hommage till honom och hans fantasifulla ordkreationer.

Med vetskapen att detta har skett, är romanen en oerhört plågsam läsning. Det är anmärkningsvärt hur okänt detta har varit. Det har varken stått om det i läroböcker eller debatterats och få har vetat om tyskrumänernas utsatta situation efter kriget.

Romanens huvudperson, sjuttonårige Leo Auberg, vars historia är baserad på Oskar Pastiors liv, kommer till det ukrainska koncentrationslägret Nowo-Gorlowka. Herta Müller beskriver svälten och hungern med en poetisk skönhet.

För att stilla hungern läser fångarna upp recept för varandra. Det är svårare än att berätta en rolig historia. Redan inledningen är absurd när det inte finns något: ”Man tager ett kilo…”.

”Jag äter en kort sömn”, säger Leo. Andra äter sand. Språket är den sista näringen. Hur förvandlas människor till lägervarelser? Vad händer när de måste lära sig nya livsviktiga formler för att hushålla med sig själv – ett spadtag är lika med ett gram bröd? I läger bildas det snabbt en mikrovärld. Här finns Irma Pfeifer som dör i gruvan, trumslagaren Anton Kowatsch, Bea Zakel, lägerkommandantens älskarinna, dragspelsmannen, fina Trudi Pelkan, Peter Schiel som dör av sin egenbrända sprit, advokaten som stjäler sin frus matranson och den sinnessvaga Kati som aldrig förstår var hon har hamnat. Alla försöker byta brödranson med varandra – kanske grannen fick lite mer. I slutändan känner sig alla ändå lurade.

Mänskligt värde finns inte. På ett ställe står det att lägret är en pragmatisk värld. Om man först fryser liken och sedan hackar sönder dem, måste man inte gräva en grav, då räcker det med ett hål.

Herta Müller använder ett konstruerat språk i sina romaner. Hon har själv sagt att hon måste arrangera språket på ett fullständigt konstlat sätt, för att så komma närmare verkligheten, eftersom de inte förhåller sig ett till ett.

De allra flesta recensionerna har varit lysande – men inte alla. I Die Zeit publicerades två stycken bredvid varandra. En hyllande och en kritisk. Iris Radisch tycker det är problematiskt att lidandet poetiseras och att någon som inte själv upplevt tiden i en gulag skriver om det. Icke självupplevd  autencitet är alltid ett stort moraliskt dilemma.

Romanen är inte språkmaterialism, utan existentiell poesi. Det är en hyllning till minnets och ordens betydelse. För om böcker lär oss, kanske de också kan rädda liv. Eller som Leo Auberg säger i romanen:

”Mormor sa: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. Jag minns inte meningen med vilje. Jag tog bara med den till lägret… JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA blev till hjärtspadens medbrottsling och till hungerängelns kontrahent. Eftersom jag kom tillbaka får jag säga: en sådan mening räddar ens liv.”

Margareta Flygt