Vem skall studera om kapslarna för kärnbränslet håller?

- Framförallt är vi skeptiska till deras påståenden som de härleder till de studier de gjort.

- Men i de rapporter de ändå har publicerat, vad är det som brister i dem?

- Det är svårt att följa bevisföringen, det blir inte en röd tråd där man kan följa mätning, till utvärdering, analys och slutresultat, säger Peter Wikberg, forskningschef på Svensk kärnbränsle hantering.

Företaget Svensk kärnbränslehantering, SKB, tror helt enkelt inte på de resultat som bland andra KTH-forskarna Peter Szakalos och Gunnar Hultqvist har presenterat. Att kopparkapslarna med kärnbränslet skulle korrodera, alltså brytas ner, i den miljö som skulle råda i ett slutförvar med syrefritt vatten har aldrig uppvisats av någon annan tidigare, säger de. 

- De finns ingen annan i hela världen som har sett att kopparn korroderar i syrefri miljö.

Men Peter Szakalos vid KTH håller fast vid resultaten och menar att SKB har fel, exakt hur snabbt kopparn korroderar går däremot inte att säga, menar han.

- Det är svårt att säga hur snabb korrosionshastigheten kommer att vara, det är mycket komplext.  De akademiska studier vi gjort är utförda i destillerat, avgasat vatten, men redan där är korrosionshastigheten högre än vad SKB har i sina teoretiska beräkningar, så det är ändå nå´n typ av varningsklocka, säger Szakalos.

En tidigare studie från KTH om att koppar bryts ner i syrefrimiljö fick också kritik från en grupp konsulter som Strålsäkerhetsmyndigheten anlitat. Bland annat ansåg de att experimenten i studien inte var tillräckligt väl beskrivna för att någon annan ska kunna upprepa försöken. Men trots kritiken så tycker ändå Bo Strömberg, som jobbar med slutavfallsfrågan på Strålsäkerhetsmyndigheten, att KTH-forskarnas teorier inte kan avfärdas helt och hållet.

- Man kan alltid ha invändningar mot experimentella metoder, men vi bedömer att det här måste tas på stort allvar, säger han.

Svagheten i forskningen ligger alltså i att andra forskare inte har kunnat upprepa försöken och visat samma resultat. KTH- forskarna ska nu svara på kritiken som finns i en rapport från Strålsäkerhetsmyndigheten, säger Peter Szakalos. 

- Vi ser många felaktigheter i  rapporten, så vi kommer att göra en vetenskaplig kommentar om det här som kommer bli publik inom en snar framtid, säger han.

Mer forskning måste nu till för att verkligen fastslå hur det förhåller sig, säger Bo Strömberg på Strålsäkerhetsmyndigheten.

-  En annan sak som borde studeras är vilken effekt i så fall en sån här korrosionsprocess skulle ha i en riktig slutförvarsmiljö, säger Bo Strömberg.

Men SKB skriver i en rapport från mars i år, att även om kopparn kan korrodera i rent vatten, så som KTH forskarna hävdar, så har det ingen betydelse för säkerheten. Vad menar de då med det? Jo korrosionen skulle i så fall gå så långsamt så att radioaktiviteten i kapslarna inte längre skulle vara farlig när kapseln med kärnbränslet väl går sönder. 

Här går dock SKB och KTH forskarnas uppfattningar återigen isär. Peter Szakalos på KTH hävdar att korrosionen går så fort att kapseln bara skulle hålla 1000 år, jämfört med 100 000 år som det är tänkt.

- Det är klart att det skall korridera, det gör det dessutom alldeles för fort, säger Peter Szakalos.

- Vi tror inte på Szakalos påstående om att koppar korriderar i rent vatten, säger Peter Wikberg på SKB.

Vem ska då göra de försök som både Strålsäkerhetsmyndigheten, Kärnavfallsrådet och SKB säger måste till för att visa hur det står till med korrosionen? Eftersom SKB hela tiden har hävdat att den här processen inte existerar, i alla fall inte i den omfattning som KTH- forskarna säger, så har dom inte studerat fenomenet särskilt mycket. 

- Vi har gjort analysen att det här inte har en avgörande betydelse för slutförvarets säkerhet, då ser vi väldigt liten anledning att lägga ner för mycket resurser på det här. Men vi följer ändå med intresse vad som händer på området, säger forskningschefen Peter Wikberg på SKB.

- Men nu verkar det ju inte vara någon annan som gör den här studien?

- Nej, kanske för att det inte är någon annan som tror på det.

Ändå är det just Svensk kärnbränsle hantering som har de ekonomiska förutsättningarna för att studera korrosion av koppar i slutförvarsmiljön.

Den mesta av den tekniska och naturvetenskapliga forskningen när det gäller slutförvaret av kärnbränsle i Sverige finansieras nämligen av SKB. Och det här upplever Johan Swahn på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, som ett problem. 

- Just att ha möjligheter för fler aktörer att jobba med kärnavfallsfrågan hade varit väldigt bra i det här läget nu. Det hade varit mycket lättare att snabbt få en sådan här oklarhet om kopparkorrosion löst om det inte var så att myndigheten ständigt var tvungen att hänvisa till industrins uppgift att undersöka kritiken mot dem, säger Johan Swahn.

Att SKB står bakom så mycket av forskningen har att göra med hur systemet för finansieringen av slutförvaret ser ut. Ungefär ett öre ifrån varje kilowatt timme kärnkraftsproducerad el betalar kärnkraftsbolagen till kärnavfallsfonden, varav den största delen går till SKB. På så sätt finansierar kärnkraftsbolagen slutförvaringen av kärnbränslet och forskningen kring det, precis som de skall göra enligt lagen, eftersom industrin har ansvar för det avfall som de lämnar efter sig. Men eftersom den forskningen redan har så mycket pengar så har forskningsråd som Vetenskapsrådet, Vinnova och Mistra, med några få undantag, inte funnit någon anledning till att finansiera den här typen av forskning. Klotet har kartlagt hur mycket de olika aktörerna lägger på slutförvarsforskning. SKB har en budget på ungefär 200 miljoner kronor per år, enbart för forskning. 

Vetenskapsrådet har ett projekt om just kopparkorrosion som startade i år, det kostar 650 tusen kronor per år, några resultat från det finns inte än. Formas lägger 840 000 kronor årligen på ett samhällsvetenskapligt projekt. Dessutom lägger Strålskyddsmyndigheten cirka 15 miljoner på forskning kring slutförvaret, men det är inga pengar som forskare kan söka av, utan pengar som myndigheten själva anlitar forskare för, framförallt för att kunna granska SKB:s arbete.

SKB har alltså mer än tio gånger så mycket pengar till den här typen av forskning jämfört med olika forskningsfinansiärer och myndigheter. 

- Det här är ett problem.

Det säger  Hannu Hänninen, professor i maskinteknik vid Tekniska Högskolan i Helsingfors. Han sitter också med som sakkunnig i det svenska kärnavfallsrådet, som är ett statligt råd för kärnavfallsfrågor. Han tycker det är en brist att det svenska systemet ser ut som det gör. Och han berättar att i Finland ser det lite annorlunda ut. Där bedriver SKB:s motsvarighet i landet, företaget Posiva forskning, men det finns andra som gör det också. 

-  Myndigheterna i Finland delar ut en del pengar till forskning på det här området, säger Hannu Hänninen. 

Det rör sig om ungefär 10 miljoner kronor som finska myndigheter har för forskning kring slutförvaret. 

Men mer fristående forskningsmedel är inte att vänta i Sverige. Regeringen skriver i ett uttalande till Klotet att de inte är villiga att göra om den ordning som finns för kärnavfallsfonden. De säger förvisso att forskning kring slutförvaret skall prioriteras, men samtidigt vill de inte detaljstyra vad forskningsråden ska dela ut pengar till, så någon större förändring är inte att vänta.

Vad säger då SKB själva om det här? Forskningschefen Peter Wikberg svarar att de anlitar de forskare som är mest lämpliga för respektive uppgift, men han välkomnar ändå mer fristående forskning. 

- Det är bra om frågor kan belysas från olika håll, säger Peter Wikberg på SKB.

Vad som händer i Sverige har också stor betydelse för hur andra länder agerar när det gäller att ta hand om kärnbränslet från kärnkraftverken. Sverige har, jämfört med många andra nationer, kommit långt i planerna på ett slutförvar för kärnbränsle och eftersom det ännu inte finns något sånt i hela världen har därför Sverige och SKB blickarna på sig. Finland kommer troligtvis använda sig av samma metod som Sverige och har under många år samarbetat med SKB. Men många andra länder är också intresserade av den här lösningen. SKB har därför bildat ett dotterföretag, SKB International Consultants. Företaget säljer bland annat sitt koncept till andra länder, det är därför viktigt att deras metod fungerar som dom tänkt sig. Claes Lindberg som är VD för SKB International Consultants berättar om det stora internationella intresset. 

- Idag jobbar vi med Storbritannien, Japan och Ryssland. Sen finns det andra länder som också är intresserade men som vi inte jobbar lika intensivt med, exempelvis Tjeckien, Kanada, Taiwan och Sydkorea. 

- Den diskussion som har varit nu om att kopparkapslarna kanske inte är så beständiga som ni tror, har den påverkat arbetet med att sälja idén till andra länder?

 - Nej det har det inte gjort, det kommer alltid upp olika åsikter och idéer från olika forskare och det är SKB:s uppgift att hantera den situationen och se om det ligger något bakom påståendena.

 - Om det ändå skulle visa sig stämma, hur skulle det påverka ert arbete internationellt?

 - Rent hypotetiskt, om konceptet inte skulle hålla, mot all förmodan, skulle det vara en väldig motgång både för SKB och arbetet med att hjälpa andra länder, säger Claes Lindberg, VD för SKB Consultants AB.

I slutet av nästa år ska SKB lämna in sin ansökan om att få slutförvara det uttjänta kärnbränslet 500 meter under backen i ett berg i Forsmark. Det är sedan upp till myndigheterna att säga sitt i frågan, Bo Strömberg på Strålsäkerhetsmyndigheten säger att trots att det gjorts en hel del forskning på området så finns det fortfarande många frågetecken.

 - Det kommer säkert upp många nya frågor som vi måste titta i detalj på innan vi kan uttala oss. En stor del av arbetet med att granska slutförvaret ligger fortfarande framför oss, säger Bo Strömberg på SSM.

Pelle Zettersten
pelle.zettersten@sr.se