Marknadsekonomin - återhämtad eller sakta på väg in i väggen?

Det verkar alltså som om sjuka system har något viktigt gemensamt: nämligen en benägenhet att förneka den ekonomiska verkligheten. Jag vet inte om du minns, kära lyssnare, hur det resonerades för något år sedan, under den mest akuta fasen av finanskrisen. Kanske hade Marx rätt, fanns det de som sa, kanske var det faktiskt slutet på kapitalismen som vi såg. I alla händelser var det slutet på nyliberalismen, för i fortsättningen skulle världsekonomin få styras av helt andra, sundare principer. Ett år, några feta räddningspaket och en del positiv statistik senare ser vi hur annorlunda det blev.

Men – lika lite som den här krisen ser ut att betyda det kapitalistiska systemets direkta undergång; lika lite lär den nyliberala dynamiken kunna överleva den. Så det är just nu, när världen ser ut att vakna upp ur finanskrisens mardröm med en lättnadens suck, som det behövs någon som lyfter blicken och försöker se förloppet utifrån. Det är precis vad som sker i senaste numret av den engelska tidskriften New Left Review, där historikern Gopal Balakrishnan har skrivit en intressant essä om kapitalismens framtid och eventuella undergång. Om kanske femtio, hundra eller tvåhundra år, eller så.

Orsakerna till dagens kris ska enligt Balakrishnan inte sökas i de dåliga amerikanska bostadslånen, eller i alltför generösa bonussystem på finansmarknaderna. I alla fall inte direkt. Balakrishnan ser istället dagens kris som en fördröjd effekt av den kris som drabbade västvärlden redan på sjuttiotalet, och som i sin tur berodde på industriell överproduktion och därmed fallande vinstmarginaler. Det här är lite kontroversiellt: Marx talade ju på sin tid om ”profitkvotens fallande tendens” – en teori som de flesta ekonomer i vårt nyliberala tidevarv menar är förlegad. Icke, säger Balakrishnan: problemet med de fallande profiterna har bara sopats under mattan i den karusell av skuldsättning och spekulation som – till slut – ledde fram till dagens akuta situation.

Att sjuttiotalets kris aldrig fick någon varaktig lösning hade, enligt Balakrishnan, flera orsaker. Och de var framför allt politiska. Att lösa problemen genom att kämpa sig igenom en förödande strukturkris kunde mycket väl ha lett till en ny depression, en risk som västvärldens politiker inte ville ta. Faktum är att man inte ens ville riskera ett fall i konsumtionen, eftersom konsumtionen står för så mycket av det kapitalistiska systemets legitimitet. Lösningen på problemet blev alltså att underblåsa fortsatt stigande konsumtion genom en expanderande kreditmarknad och kraftiga värdestegringar på aktie- och bostadsmarknaderna.

Av precis samma skäl, skriver Balakrishnan, kommer dagens ekonomier inte att lyckas hitta någon varaktig väg ut ur finanskrisen. De enorma mängder pengar som västvärldens regeringar pumpat in i de finansiella systemen bär syn för sägen: tanken att låta finansmarknaden krascha och reglera sig själv ses som på tok för politiskt riskabel. Det är helt enkelt omöjligt att tänka sig en regering som med berått mod skulle punktera de enorma lånebubblorna som håller de rika ländernas ekonomier flytande. Följden är alltså kortsiktiga räddningspaket, som visserligen förvärrar problemen i det långa loppet, men som i alla fall får bubblorna att hålla luften ett tag till.

Det verkar alltså, skriver Balakrishnan, som om det kapitalistiska systemet faktiskt har gått in i väggen: den ”kreativa förstörelse” man brukar tala om, och som vid tidigare kriser har fått systemet att starta om med en ny period av ackumulation, tycks helt enkelt inte fungera längre. Det finns också fler skäl till det än bara de politiska – framför allt baseras de utvecklade ländernas ekonomier idag till stor del på tjänsteproduktion, som är ett område där effektivisering med hjälp av till exempel ny teknik bara har marginell betydelse.

Slutsatsen, enligt Balakrishnan, kan bara bli att den kris som världen genomlever just nu är ett led i övergången från kapitalismens expansiva fas till en period av ”involution”, det vill säga stagnation eller rentav tillbakabildning. En övergång som alltså varit på väg i någon generation redan, och som kan ta ytterligare någon generation att fullborda. Slutet på historien, skriver Balakrishnan, blir nog ingen dramatisk revolution utan snarare en utdragen antiklimax: en lång period av stilla utslocknande, kantad av ekologiska katastrofer och oförlösta spänningar i maktens marginaler. Och framför allt helt utan alternativ, än mindre förstås några utopiska visioner för en framtida värld.

Dan Jönsson