Sverige efter murens fall 3
När jag var liten trodde jag att järnridån existerade i verkligheten. Att den var en ridå av virkat järn, sånt som riddare bär, och att den var fäst i himlen.
Innanför järnridån låg min mammas födelseby, Björkö eller Koivisto i sagolandet Karelen, som en verklighetens riddar Kato, vid namn Stalin, stulit och inlemmat i sin fasans kontinent, som hette Sovjetunionen, varefter han fällt ner en järngardin runt alltihopa. Innanför levde bleka och utmattade människor som släpade sig fram från dag till dag. Och Karelen var det förlorade paradiset; den glittrande Finska Viken, vildmarkerna och svampskogarna och vargarna som tjöt i vinternatten.
Min mamma, Billie Boëthius, som varit med om fyra krig och en revolution, därför att Finland, när hon föddes, tillhörde Ryssland flydde till Sverige 1944. Hon tyckte om lugnet och friheten i Sverige, men hon tyckte alltid att ”svenskarna” var ett av världens mest aningslösa folk, därför att de egentligen aldrig lidit och helst blundade inför de fasor, som mänskligheten visat sig i stånd till. När jag var liten var hon militant antivänster och röstade på högern. Jag minns en gång när jag fått följa med henne för att hon skulle rösta: hon spottade på den stillsamme man, som delade ut valsedlar för kommunisterna. Spottade! Inte så att en loska hamnade på honom, men ett högt tvi.
Efter några år övergick föräldrarna till folkpartiet. Och en dag förklarade de för oss barn att de blivit socialdemokrater. Billie hade börjat tycka att den svenska idén och modellen var ”alldeles underbar”. Allas lika värde, höga skatter, beundransvärda arbetare som år efter år röstade på socialdemokraterna och var beredda att dela med sig för att alla skulle få del i framstegen och välfärden. Svenskarna hade trots allt en lysande idé om hur vi ska leva här på jorden, ansåg hon. Resten av livet ägnade hon åt olika obetalda hedersuppgifter åt socialdemokraterna och den svenska modellen; sådant som jourhavande kurator, övervakare och uppdrag i olika sociala nämnder.
Jag har ofta retat mina socialdemokratiska vänner med att socialdemokratin inte skulle ha funnits, och aldrig lyckats – om inte Sovjetunionen funnits. Folken i Sovjet fick lida omätligt medan vi i väst gick från framgång till framgång. Sovjet var ett reellt existerande helvete för all världens kapitalister, beläget här på själva jorden, och inte i någon mytisk underjord och de – kapitalisterna - var beredda att gå med på många reformer för att slippa vad de kallade ”den röda smittan”.
I november 1918 gick några mäktiga svenska industrialister med Wallenbergs i spetsen upp till regeringen och krävde införandet av allmän rösträtt. Något som de tidigare motsatt sig. Det var oroliga tider i Sverige, generalstrejk hade utlysts och det var bara ett år sedan den ryska revolutionen ägt rum. Dessa pragmatiska herrar föredrog demokrati framför revolution. Det var början till de svenska socialdemokraternas framgångssaga. Å ena sidan Sovjethotet, å andra sidan något sånär samarbetsvilliga kapitalister, som får man anta, såg demokrati och demokratiska reformer som ett slags påtvingad exil, där de trots allt skulle kunna fortsätta att verka. Under hela det socialdemokratiska maktinnehavet var Sverige ett land där en enda familj, Wallenbergs, hade större makt över det svenska näringslivet än någon annan familjekoncern hade över näringslivet i något annat land i Europa. Men det ingick inte i den svenska självbilden och inte heller i omvärldens bild av Sverige.
I samma sekund som Sovjet bröt samman och järnridån for upp med en smäll och när Berlinmuren fallit startade ”kapitalisterna” resan hem från exilen i demokrati och välfärd. Helvetet var släckt, som det står i Frödings dikt. Nu gällde det att urholka demokratin och montera ner välfärden och upprätta den frigående kapitalismen. I Sverige fick de stor hjälp av den socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt som igångsatte en flod av avregleringar.
Det är bara att konstatera: Socialdemokraterna uträttade underverk, men som i sagorna hade de hemliga medhjälpare; Sovjets existens och livrädda kapitalister. När Berlinmuren föll amputerades de båda ben de stått på. Vilket inte hindrar att jag tycker, att vad de skandinaviska socialdemokraterna hittade på är en av de bästa idéerna någonsin, om hur människor ska kunna leva tillsammans och ha det hyggligt, oavsett klass. Men idén var inte, eller upphörde att vara – socialdemokratisk. Efter närmare sextio års maktinnehav blev makten viktigare än ideologin och de övergav de flesta av sina övertygelser. Men det jag sett är att om man slår följe med det solidariska och medkännande hos människor är – faktiskt – majoriteten beredda att offra egen vinning mot att alla får det något sånär. Ett parti som attraherar dessa goda människor finns inte längre. Platsen är helt enkelt ledig.
Maria-Pia Boëthius
