Nyttigt reportage om adeln
Redan innan den hunnit komma ut har det stormat kring Jorden de ärvde, Björn af Kleens reportagebok om den svenska lantadeln. En av bokens intervjupersoner opponerade sig mot delar av innehållet och hotade via sin advokat med miljonböter.
Men Stockholms tingsrätt tyckte inte det fanns tillräckliga skäl för att dra tillbaka boken och för två veckor sen beslutade man att den fick fortsätta distribueras.
För inte så länge sedan läste jag om Anette Kullenbergs sjuttiotalsklassiker, Överklassen i Sverige. Ett gripande socialreportage om den svenska adeln, som blottar den mänskliga nöden på samhällets topp. Men jag tror att läsaren på sjuttiotalet verkligen kände sig som på utflykt i en redan då förlorad värld.
Hur fel var det, för det är tåga i de gamla baronerna. Överklassen är mer inne än någonsin. Av Björn af Kleens Jorden de ärvde hade jag nog väntat mig mer av slottsinteriörer med eccentriska nåder, läppjandes på de gamla fina märkena, medan de aningslöst förevisar sin arrogans, att begabbas av populasen. Ungefär som den där programmatiskt reaktionäre Greven i Östergötland som förtjust släpas fram i tid och otid, därför att han vägrar låta sig duas av reportrarna.
Men af Kleen vill något annat. Jorden de ärvde är både ett indignationsreportage, och ett ambitiöst ekonomiskt grävjobb om hur fiedikommissen fungerar. Detta ord, som knappt går att stava, innebär att äldste sonen ärver godset. Hans syskon blir lagligen arvlösa, på det att egendomen hålls samlad. Fiedeikommissen är egentligen avskaffade i Sverige, men förlängs lite då och då, på oklara grunder.
Detta är en välrekad bok, ibland blir det för mycket skattesatser, avskrivningar och testamenten, men familjen af Peterséns arvstvist runt godset Erstavik i Nacka i Stockholm, är en rafflande dokusåpa. Man förstår att Riddarhuset tar sig för pannan. Af Petersénarnas bråk är ingen god reklam för adeln.
Visst är det orättvist att förstfödda grevars systrar blir lottlösa - men de äckligt rika gör väl som de vill, så länge det är deras gods och gull? Vi ifrågasätter ju inte äganderätten, säger godsägaren i Sörmland, Göran Persson, som intervjuas i boken. Där har Persson en poäng.
Men vid det laget har läsaren fått en tragikomisk bild av det jämlika Sverige som ett av världens mest givmilda länder mot grevar och storgodsägare. Det feodala arvet kan fördelas olika, tydligen. Och att racka ner på Göran Perssons lilla herrgård Torp var fel av partiet. Socialdemokraterna, arm i arm med Bondeförbundet, har alltid gynnat storgodsägarna på småtorparnas bekostnad. Marita Ulvskog har personligen signerat förlängda fiedikommiss, och EUs perversa jordbruksstöd är kopierat på den svenska modellen. Så visst har Björn af Kleen skrivit en nyttig bok. I slutkapitlet avslöjar han sig som en revanschlysten partycraschare hos fina släkten. Hans blåa blod flyter på mödernet och räknas därför icke.
Ulrika Knutson
