Mitt besök i Ovala rummet
Jag hade föreställt mig att det skulle kännas rätt högtidligt att första gången kliva in i ovala rummet.
Vita Huset har jag besökt flera gånger, men aldrig fått möjlighet att se husets absoluta maktcentrum, presidentens ovala arbetsrum. Nu skulle det bli av, i samband med Fredrik Reinfeldts besök.
Vi var omkring trettio journalister som hade fått vänta i timmar: först vid säkerhetskontrollen, sen i pressrummet, sen i den legendariska pelargången utanför Rosenträdgården. Vi hade fått noggranna instruktioner om att inte stå för nära presidenten och absolut inte ställa frågor.
- This is a statement, not a press conference, sa pressfolket strängt.
När dörrarna till Ovala rummet äntligen öppnades blev det ett sammanbitet knuffande och tacklande i journalistklungan. Jag kände mig inte högtidlig alls, mer som en rugbyspelare i högklackat. Pressade mig fram till den guldmönstrade presidentsoffan och sträckte fram mikrofonarmen det längsta jag förmådde.
Obama och Reinfeldt satt i de klassiska fåtöljerna framför öppna spisen. Jag hävde mig över soffryggen för att få bra inspelningsljud när Obama beskrev samtalen ("mest klimat") och berömde sin svenske kollega ("Fredrik är en genomtänkt ledare").
Efter sagda statements ropade Obamas pressfolk: ut, ut, ut!
I sista sekunden lyckades jag få igenom pressträffens enda fråga till presidenten.
- Mr President, när kommer du till Sverige?
- Så snart som möjligt, log Obama vänligt.
Nej, det var ju inte direkt någon skjutjärnsfråga, men resulterade iallafall i ett minimalt, men dock eko-exklusivt uttalande från Obama (som i vanliga fall bara brukar flina "Nice try" när någon bryter pressreglerna i ovala rummet.)
- Ut, ut, ut! skrek pressfolket, nu ännu argare, och knuffade oss ganska omilt ut genom trädgårdsdörren. Mitt bestående minne är ett rejält blåmärke på foten. Och vetskapen om att Obamas pressframträdanden är minst lika hårt regisserade som president Bartlets i "West Wing"
