Lysande om legender
Den som själv provar på att skriva ett par romaner får stifta bekantskap med delar av sin personlighet som han annars inte umgås med så ofta. Och de vänner som läser ens böcker kan bli väldigt förvånade av vad som möter dem.
Det kan ligga ett universum mellan författares röst i vardagliga sammanhang och hans berättarröst i romanerna. Jag föreställer mig att det beror på skrivprocessens särskilda natur: att det är tyst så fort man inte själv säger något, att det är så mycket enklare att uttrycka ömhet eller klokhet när man hinner tänka efter, skriva om, lägga till, känna efter, precisera sig. Och jag misstänker att många av mina favoritförfattare är människor där just avståndet mellan det privata jaget och vad som hamnar på boksidan är extra enormt.
För man måste nog vara hjärtligt trött på vardagens ständiga klumpigheter och misslyckanden för att välja ett så perfektionistiskt yrke som författarens. Att skriva romaner är att fuska sig till ett läge av total kontroll och maximal elegans. Jag kommer ofta att tänka på en effekt som finns i många datorspel: när man trycker på en knapp saktas tiden ner omkring en – allt går i slow motion, utom siktet man styr. På så vis får man ett övertag mot fienderna man ska meja ner. Romanförfattaren har mängder av sådana tricks till sitt förfogande. Men bara så länge han skriver. Somliga som vänjer sig vid att spela Gud i sina romanvärldar blir efterhand på något sätt … smittade. De börjar ställa krav på sig själva och sin omgivning, krav som ju är helt omänskliga när de tillämpas på ett liv i normal hastighet.
Två författare som är själva sinnebilden för den här problematiken är förstås Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway. Båda hade enormt svårt att få ihop sina berättande jag med sina levande jag, och båda betalade ett högt pris för sin berömmelse. Båda var dessutom smärtsamt skickliga på att långsamt, majestätiskt kartlägga och porträttera människans innersta drivkrafter och yttersta gränser. Ingen av dem gick att vara vän med någon längre tid. Avståndet var för stort mellan den skönhet de frambesvärjde i sin konst och den futtighet som genomsyrade så många av deras livsval.
I en ny dubbelbiografi lyckas den 80-årige litteraturnestorn Scott Donaldson visa på lika många skillnader som likheter mellan de båda giganterna. Donaldson har ägnat ett helt yrkesliv åt att studera dem och deras texter, och hans bok är egentligen en essäsamling. Jag var inställd på en ojämn och brokig läsupplevelse. Ibland har man riktigt, riktigt fel.
Donaldsons bok är nämligen inget mindre än ett fullkomligt mästerverk. Han håller sig med ett parallellseende som aldrig sviker honom. Växlandet fram och tillbaka mellan författarnas liv och deras texter sker så smidigt att man kommer på sig själv med att sitta och flina under läsningen. Nyfikenheten och kunnandet hos Donaldson verkar sakna varje gräns. Han skriver med självklar auktoritet om så skilda ämnen som de ekonomiska snårigheterna i 20-talets tidningsliv, sammansättningen av de fascistiska hjälpstyrkorna under spanska inbördeskriget och salongsmarxismen inom 30- och 40-talets Hollywood.
Om det inte vore för hans noggranna, uthålliga och ivriga textanalyser skulle man misstagit honom för historiker. Och om det inte vore för hans brist på självhävdelsebehov i uttrycket skulle man missta honom för romanförfattare, särskilt som han så tydligt eftersträvar en rättvis behandling av sina karaktärer. Lika orädd som Donaldson är för att kyligt ta avstånd från sina hjältars värsta dumheter, lika bra är han på att tålmodigt motivera exakt varför de förtjänar sin särställning i amerikansk litteraturhistoria.
Här finns också en blick för det politiska, en förståelse för ideologiernas särskilda tjusningar och vämjeliga eftersmaker. Det är något jag ofta saknar i litteraturvetenskapliga böcker. Men Donaldson ser. Samtidigt är han alltid tyst när det passar bättre att låta läsaren själv fälla omdömet. Den tekniken kan vara lättgenomskådlig och i så fall irriterande. Men Donaldson har alldeles för god smak för att klanta sig med sådant.
Jag har verkligen försökt att komma på någonting negativt att säga om Donaldsons gärning. Det enda jag hittar blir ytterligare en komplimang: boken, som är på femhundra sidor, hade gärna fått vara dubbelt så lång. Som tur är har han skrivit mer i ämnet. Det kommer inte dröja länge innan jag kastar mig över hans bok från 1999 om Fitzgeralds och Hemingways förstörda vänskap.
Tomas Engström
Fitzgerald and Hemingway – Works and Days, Scott Donaldson, Colombia University Press
