Miljökonst – från skuld till utopi

Här diskuterade svenska och indiska konstnärer sitt samhällsansvar i ett fullsatt seminarium.  Inte oväntat kom de stränga post-koloniala frågorna upp: vem är det som talar, och för vem? Det nästan tävlades i självförebråelser och försvar av typen – ”ja, jag är vit, men mitt arbete i Kenya baserar sig på vad vi i Nord inte ser i massmedia”. Eller, ”ja jag är medelklass och hör inte hemma bland gatans folk, men jag vill veta vad de jag ser men aldrig hör har att säga”. Sardesai, konkluderade: ”frågan om skuld tycks hos konstnärerna var större än hos någon annan!”

Det är inte bara i den postkoloniala diskussionen som skuldkänslorna florerar. Skuld tycks även prägla det konstnärliga engagemanget i frågor rörande klimat och ekologi. Som om rädslan för frågor av typen ”Ska du säga som själv flugit flygplan” – gör att verket i sig måste vara så miljömedvetet att det stannar vid att vara…just bara det. Det blir ofta så politiskt förutsägbart att det blir helt oantastligt – och därför också tråkigt.

För att inte hamna i sådana fällor krävs noggrant utvalda strategier för att konsten både ska vara intressant i förhållande till miljödebatten och samtidigt vara bra konst.

Hur kan angreppssätten se ut?

Andrea Hvistendal lagar just nu mat på Studio 44, ett konstnärsdrivet galleri i Stockholm. Med sitt kök i gallerirummet upphävs gränsen mellan konst och liv, vilket associerar till 70-talets aktionskonst.

Av utgångna livsmedel och mat som kasserats på grund av skadade förpackningar blir det maträtter som serveras galleribesökarna och emballagen blir till konstnärsmaterial.

Hvistendals performance illustrerar egentligen bara den senaste tidens tidningsrubriker och när hon kallar sig för ”en räddare i nöden” och pekar på sig själv som världsförbättrare blir det nästan lite pinsamt. Men samtidigt handlar hennes performance om det påtagliga och konkreta i vårt vardagliga handlande. Visst är det moralkakor som Andrea Hvistendal serverar sina besökare, men köttgrytan är god och just för att aktionen är så övertydlig blir den faktiskt ganska rolig.

En långt mer intrikat strategi ägnar sig den kroatiska konstnären Marjetica Potrc åt. När hon ställer ut - och det gör hon över hela världen- bygger eller introducerar hon ny, miljövänlig teknik utifrån platsens villkor. På så vis har Dubai fått en soldriven avsaltningsanläggning vid en flickskola. Tidigare kom det bara bräckt vatten ur kranarna, dåligt avsaltat med hjälp av oljebaserad teknik.

På en annan skola - i Knivsta norr om Stockholm har hon tillsammans med den holländska konstnärsduon Stelth, gjort om skolgården till en trädgård, där energi produceras av solceller och en vindturbin, och där fruktträd ger grönska. Både träden och kraftverken ger ett överskott – energi i form av mat och elektricitet som kan distribueras vidare till andra. Skolgården blir en produktionsyta – och samtidigt en pedagogisk lekplats.

Potrcs projekt ser ut som snälla förbättringar men när hon berättar om sina projekt och ställer ut sina färgglada teckningar, blir det istället en kritik av slöseri och dumhet, som de oljedrivna anläggningar som idag ger större delen av Förenade Arabemiraten dess dricksvatten eller skolgårdar som kunde utnyttjas bättre. Samtidigt är Potrcs verk fyllda av framtidsoptimism. Man får en lust att skala upp hennes prototyper och man frågar sig varför det inte görs omedelbart.

Samma framtidsoptimism finns hos några svenska konstnärer, som också ställer kritiska frågor om samhällets struktur och värden.

Bakom titeln Som svampar ur jorden döljer sig ett verk i flera delar som analyserar samhällets sociala funktioner. Svampens liv och intrikata system av sporer, mycel, dess veck och kolonier bildar allegori till samhällets sociala nätverk. En samling planscher där svamparnas olika aspekter avbildas med kommenterande texter om samhället, samt ett antal debatter utgjorde konstnärernas del av utställningen Open Engagement på konsthallen Marabouparken i Sundbyberg i höstas. Anna Högberg och Janna Holmstedt, konstnärerna bakom verket, arbetar precis som många andra samtidskonstnärer med en närmast forskningsinriktad metod när de kartlägger samband mellan högt och lågt, lokalt och globalt. Tillsammans med ytterligare en konstnär, Johan Tirén, debatterar de för nya sätt att förstå ekologi där beroende, såväl av energi som av andra människor, är något positivt. För om vi inte inbegriper de mänskliga dimensionerna, rättvisefrågor och fördelning – vad är det så för värld vi vill rädda, undrar konstnärerna.

Konstnärerna har själva, likt svamparnas sporer, sökt sig vidare ut ur gallerirummet och presenterat sina idéer för politiker och andra aktörer inom stadsplanering.

Janna Holmstedts och Anna Högbergs Som svampar ut jorden är konst som inte bara socialt engagerad med fokus på miljön. Det är konst som samtidigt är vacker, rolig, utopiskt hoppfull - och tankeväckande. Utan att skuldbelägga betraktaren.

Maria Lantz