2. Anders Emretsson: Mycket kvar för hackarna att motbevisa
Den skandal som fått benämningen Climategate är inte den första i ordningen. Klimathotsförnekarna tycker sig med beklämmande regelbundenhet hitta vattentäta bevis för att forskningen är ett falsarium och att den globala uppvärmningen – åtminstone i den mån den skulle vara orsakad av människans aktiviteter – är en bluff.
Det som påstås avslöjas i Climategate-skandalen överraskar ingen så kallad ”skeptiker” eftersom det på pricken stämmer in på vad man ansåg sig veta sedan tidigare: De IPCC-knutna forskarna manipulerar sina data, de korrumperar peer review-processen, de undanhåller data från utomstående granskning. Precis det som hävdats i åratal i bloggosfären.
Problemet är att det inte är sant.
Det visar sig nämligen att de stulna mailen och dokumenten inte alls bevisar någon konspiration. Det har inte gått att visa att några uppgifter undanhållits granskning eller raderats. Inga ”obekväma” artiklar har stoppats från publicering. Inga data har förfalskats eller manipulerats.
Att Maggie Thauersköld ändåberor inte nödvändigtvis på att hon medvetet ljuger. Med ett en uppsättning förutfattade meningar kombinerat med ett tillräckligt okritiskt sinnelag går det att hitta tolkningar av materialet som stämmer överens med vad man hoppas och tror att det ska innehålla. I den sfär som benämner sig själv som ”skeptisk” accepteras också ståndpunkter kritiska mot forskningens huvudfåra ofta okritiskt som fakta.
Det är förstås omöjligt att i det här formatet gå in på mer än några få enskildheter i över 60 megabyte dokument och 13 års epostkorrespondens. Jag har berört några av punkterna ipå emretsson.net som också publicerades på. Mer i detalj bemöts påståendena i på Real Climate, samt i kommentarerna till dessa.
Det betyder förstås inte att de stulna mailen och dokumenten visar att klimatforskarna är några helgon eller att deras forskning är invändningsfri. Här finns gott om citat att gräva fram som visar förakt för meningsmotståndare, motvilja mot att behöva dela med sig av forskningsunderlag, meningsskiljaktigheter om analyser och resultat samt frustration över trilskande mjukvara och osäkra data.
Vi lekmän som skapat våra bilder av klimatforskningen från diverse populärvetenskapliga framställningar får se några av våra illusioner fläckade, men egentligen borde vi inte ha blivit särskilt överraskade. Det är också möjligt att brittiske journalisten och miljöaktivisten att Phil Jones, som uppmanat kolleger att radera e-post han inte ville se offentliggjord, måste avgå. De klimathotsförnekare som tar Monbiot till sitt hjärta bör dock läsa hans kolumn ända till slutet:
The greatest tragedy here is that despite many years of outright fabrication, fraud and deceit on the part of the climate change denial industry, documented in James Hoggan and Richard Littlemore’s brilliant new book Climate Cover-up, it is now the climate scientists who look bad. By comparison to his opponents, Phil Jones is pure as the driven snow.
Den så kallade ”skeptiska” argumentationen är intressant att studera. Lite tillspetsat tycker man sig genom en handfull personers ordval i sin privata korrespondens falsifiera ett århundrades forskning. Och det är naturligtvis parodiskt, för teorin om antropogen global uppvärmning bygger på tiotusentals studier av tusentals forskare.
Även om det mot förmodan skulle visa sig att Phil Jones, Michael Mann och Keith Briffa skulle ha fabricerat sina resultat utgör deras rekonstruktioner bara några maskor i klimatforskningens väv.
Även om East Anglia-universitetets sammanställning av temperaturdata skulle vara manipulerad kvarstår frågan om någon också fifflat med Nasas, NOAA:s eller NCDC:s data.
”Skeptikerna” måste också förklara den krympande havsisen i Arktis, att Grönland och Antarktis förlorar hundratals kubikkilometer is varje år, att 95 procent av världens glaciärer krymper och att permafrosten tinar i Sibirien. Med mera, med mera.
Den nyligen utkomnasammanfattar läget.
De hackande skeptikerna har ett styvt jobb framför sig.
