Kjartan i kvadrat
För drygt ett år sedan dog konstnären Kjartan Slettemark, och nu kommer den första boken om hans liv och konstnärskap: Kjartan Slettemark - konsten att falla, med bilder av Britta Olsson och texter av Idun Husabö och Susanna Slöör.
Skall man skriva en bok om Kjartan Slettemark så blir det med nödvändighet lika mycket ett reportage och en biografi som en konstbok, eftersom inte går att skilja på personen och verket, och eftersom så mycket av verket utspelar sig där ute i verkligheten, i form av performances, aktioner, föreställningar och förvandlingar.
Fotografen Britta Olsson har följt Kjartan Slettemark i över 40 år, ända sedan mitten av sextiotalet och genom alla hans skiftningar och förvandlingar fram till de senaste årens uppenbarelse som Marilyn Monroe. Idun Husabös text följer honom lika troget i spåren, från Observatorium där han står naken i snön och delar ut gräsfrön till förbipasserande, över språksabotagen med de halvbrända halvsmälta plastbokstäverna, ockupationen av Moderna Museet, polisutställningen och lindansarföreställningen i Vitabergsparken, hans inkarnationer som Nixon, fiskargubbe och pudel, videoperioden, grundandet av nationen Kjartanistan osv. osv.
Det har helt enkelt blivit ett slags oumbärligt, om än fullkomligt okritiskt, grunddokument för den som intresserar sig för Kjartan Slettemark. Här finns själva stommen, även om det nog funnes rätt mycket mer att säga om hans konstnärskap.
Susanna Slöör försöker i sin text ringa in det centrala i hans projekt på ett litet mer övergripande sätt, detta att använda sin egen kropp och sitt eget ansikte som konstnärligt material, denna ständiga ambition att förvandla sig själv till konst, snarare än att vara konstnär och skapa konst.
Och mycket Kjartan blir det i boken, Kjartan poserande, grimaserande, dansande, Kjartan utklädd, uppklädd och avklädd, Kjartan målad, sminkad och inplastad, Kjartan inbegripen i schamanismiska ritualer i olika besynnerliga kostymer. Och någon enstaka bild av en annan Kjartan utanför konsten, pratande i telefon som en vanlig människa.
För det fanns en sådan också, det vet jag. Helt lyckades han, lyckligtvis, inte bli konst. Men bra nära kom han, det framgår med all önskvärd tydlighet av den här boken.
Mats Arvidsson, SR Kulturnytt
mats.arvidsson@sr.se
TIDIGARE I KULTURRADION:
