Öppet 24 timmar om dygnet
Visst är det bekvämt att kunna slinka iväg till affären och köpa ett par paket mjölk, när de gamla är tomma – även om det är söndag. I alla fall om man råkar ha butiken runt hörnet.
Modernt och fritt, kan man tycka. Möjligheten att shoppa både de nödvändiga basvarorna, och numera förmodligen också de flesta sorters lyxprylar, båd’ morgon, middag och kväll, veckans alla dagar, i någon galleria eller stormarknad nära dig – det låter ju individen själv välja, vad hon vill göra med sin tid. Väl?
I Tyskland får det nu inte riktigt lov att vara så. Där har självaste författningsdomstolen nyligen satt stopp för huvudstaden Berlins generösa öppethållningsregler – de mest liberala i landet. Beslutet kom för den delen när tyskarna och ditresta turister just hade börjat julhandla som bäst – och hänvisar till artikel 140 i den tyska grundlagen. En artikel som i sin tur är nedärvd från författningen av år 1919 – och som stadgar om skydd för söndagar och helgdagar som vilodagar, och som dagar för ”själslig odling”. Från denna princip ska delstaterna bara kunna bevilja enstaka undantag, i fortsättningen – och exempelvis inte låta varuhusen ha söndagsöppet flera helger efter varann.
Debatten i frågan var sen igång, i de tyska medierna, för resten av året. För Berlins delstatschef var domstolsutslaget ett streck i räkningen, för exempelvis tjänstemannafacket var det välkommet, och för kyrkorna, som hade varnat för samhällelig kollaps, om inte kommersialiseringen av söndagen hejdades. Också regeringen gillade detta nej från högsta rättsinstans: nej till trenden mot ett 24-timmarssamhälle, en tillvaro där allt är igång och tillgängligt dygnet om, sju dagar i veckan. Allt och alla.
För när ska man då återhämta sig?
Visst är det bekvämt att kunna slinka iväg och köpa mjölk på söndagen. Eller kanske en ny mobiltelefon? Men öppna butiker påverkar gatubilden också, det offentliga rummet: ger det där målmedvetna, effektivast möjliga flängandet till och från, till fots – eller i bil.
Vart tog det gemytliga, sävliga söndagsflanerandet vägen? Ett sådant saboteras förresten numera av att också byggbranschen är i farten både sena kvällar och röda dagar, åtminstone i den bygghetsande huvudstaden. Förutom att byggjobbarna själva inte får ledigt, hamrar byggbullret bort all eventuell söndagsfrid... Knappast läge för stillsamt strosande.
Att trycka på den samhälleliga off-knappen när det blir söndag, som tyskarna nu åter gör – och det fast de börjar bli nästan lika sekulariserade som svenskarna – det är förnuftigt. Naturligtvis: viktiga samhällsfunktioner måste vara i ständigt på-läge, och andra undantag från principen om arbetsfredade dagar måste också finnas. Så att det går att gå på restaurang eller konsert just på söndagen, till exempel.
Annars är gemensamma vilodagar lika livsviktiga för både den enskilde och hela samhällskroppen som parker och grönområden är för staden.
De ger utrymme för djupandning, för alla som flämtar sig fram i veckorna.
Det är därför det är viktigt att skydda och helga vilodagen.
En hetsfri dag i veckan bör vara en självklar rättighet. Till gagn för det allmänna bästa.
Ylva Herholz
