Kulturåret 2003 - litteratur

Maria Edström har tänkt tillbaka på det gångna litteraturåret. Hon fastnade för årets på en gång mest bortglömda - och återupptäckta - svenska författare.
"Är det nån av er som gillar Per Gunnar Evander? frågade jag till slut. Och det var ungefär det sista jag mindes att jag hade yttrat när jag vaknade med kläderna på i min säng på lördagsmorgonen". En liten scen ur Hans Gunnarsson roman "En jävla vinter" som kom i början av hösten. Romanjagets desperata utfall att försöka tala om någonting väsentligt på en blöt fest i Finspång 1986, skulle paradoxalt nog kunna vara en scen i en roman av Per Gunnar Evander. "Evander är bäst" lär också Hans Gunnarsson ha ropat till kulturjournalisten Anneli Jordahl på en buss. Jordahl, som nyss haft en mycket läsvärd intervju med Evander i tidskriften Arena, försökte utan framgång få tag i Gunnarsson för en kommentar, stötte sen av en slump ihop med honom på bussen och där stod dom och ropade. Även denna incident är som tagen från Evander. För att inte tala om Gefle Dagblads recension av Hans Gunnarssons roman där recensenten uppfattar det som att "tråklåset" Evander får sig en känna - denna missuppfattning skulle också platsa i en roman av Per Gunnar Evander. I år fick Evander Fackföreningsrörelsen Ivar Lo-Johanssons pris, där man i motiveringen bla kan läsa att han: "konsekvent och med stilistisk pregnans skildrat den anonyma vardagsmänniskans ångest, ensamhet och utsatthet". Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att uppmärksamheten inför detta pris blev speciellt stor. Nu i november kom "Anmärkningar om saknaden" ut - genren obestämbar - prosa, dikter, små berättelser med bilder av grafikern Eigil Thorell. Ståhejet kring denna bok var också närmast obefintligt. Per Gunnar Evander verkar i detta nådens år 2003 vara på en gång bortglömd och återupptäckt. Isabella Englund, född på 70-talet, skriver i det unga magasinet Stick, att hon tack vare PG, som hon kallar honom, "kanske är en något mindre syntetisk människa". På nätet nämns hans roman "Det sista äventyret" från 1973 som ett "Tips på böcker om psykisk sjukdom" - kanske den manliga motsvarigheten till Sylvia Plaths "Glaskupan" - Plath som också återupptäcks med varje gereration? 25 böcker har han skrivit, från debuten 1965 till 1993, tystnade sen i sju år, för att år 2000 komma tillbaka med "Samma sol som vår" och två år senare "Plötsligt medan dimman lättar". Hans sjuåriga tystnad berodde på att hans dotter dött, och i "Anteckningar om smärta" skriver han: "Det spelar ingen roll vad ni gör med mig, utan min dotter förstår jag inte mitt liv". I "Plötsligt medan dimman lättar" säjer lektor Fransson, intagen på en psykiatrisk avdelning exakt samma ord. Alla de trådar som Evander spunnit i sina romaner fortsätter han att spinna i årets märkliga bok - det är egentligen bara formen, ett slags uppbruten icke-roman, som skiljer - som en film-DVD där man får en massa extra och tidigare bortklippt. "Om du råkar veta någonting som är lättare än att leva så kan du väl avslöja det" som en gammal vän säjer när författaren tycker att det är svårt att leva. Men bland det bästa i denna bonus-bok, är ett underbart exempel på Per Gunnar Evander stillsamt subtila slap-stick, en liten mellandagshistoria: Det handlar om hans bror, som står inför rätta efter att ha stulit ett anmärkningsvärt antal utomhustermometrar, och domaren frågar varför: "- Jag ville se att de stämde. - Stämde, undrade domaren. - Ja, jag ville inte att celsiustermometrar ska ange olika värden, i synnerhet inte vid rätt temperatur. Total tystnad följde. Domaren sitter länge och mönstrar förbrytaren, mumlar därefter: - På så sätt….. Min bror får villkorlig dom." Maria Edström