Sextrakasserier ett maktmedel
Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad, visar Ekots granskning. Och i nästan hälften av fallen är gärningsmannen en arbetsledare - regissör, teaterchef eller liknande. Kulturnytt har talat med två regissörer om arbetsledarrollen, maktstrukturer och var gränsen går mellan regi och trakasseri.
– Jag kan nog ha utsatt medarbetare för sexuella traksasserier, erkänner Staffan Olzon, som har en lång karriär som regissör och teaterchef på bland annat Uppsala och Helsingborgs Stadsteatrar bakom sig.
– Inte medvetet naturligtvis. Men i min position som regissör och teaterchef så är man ju i ett visst överläge. Och kan alltså hamna i en sån situation att man tar sig friheter, fortsätter Staffan Olzon.
På sistone har han börjat fundera över yrkesrollen och den maktposition man har som regissör och chef.
– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.
Ekots undersökning visar att nästan hälften av de sexuella trakasserierna utförs av arbetsledare: producenter, regissörer, teaterchefer och liknande. Ett exempel, från en stor teater i en stor stad, låter så här:
"Den första indikationen på att något var konstigt var att jag skulle skicka en helkroppsbild innan jag kom till teatern och det är inte så vanligt, han ville se hela min kropp. När jag kom dit hälsade jag på honom och det första han säger är "Du är större i verkligheten".
Jag kände ingen där och jag var yngst och skulle spela en flicka. Vi var tre kvinnor i produktionen, dubbelt så många män. Regissören var superomhändertagande, la armen om och sa att jag jobbade bra, och det är skönt att höra när man är ny.
I en scen skulle jag stå i vatten i jättevackert ljus och då ville regissören att jag bara skulle ha trosor på mig. Det ville jag inte. Jag skulle stå med ryggen mot publiken och liksom tvätta mig och när vi repade scenen kom scenografen fram och sa att jag skulle hälla vattnet över mig, så där vackert. Det kanske inte låter så konstigt men det sades med en konstig känsla. Men jag sa nej, om jag ska står här naken då vill jag tvätta mig ordentligt, inte bara stå och se vacker ut. De ville sexualisera scenen på något sätt.
Ju närmre premiär, desto mer fysisk blev regissören med mig. Han kunde ta liksom på revbenen, man känner att han liksom känner på min kropp. Det kändes obehagligt och det kändes som att jag skulle ha sagt till tidigare att jag inte ville att han skulle ta i mig.
Efter premiären skulle vi skåla i champagne ute på scenen och då hade jag fortfarande på mig min klänning från pjäsen. Jag pratade med två kollegor. Regissören kommer fram och pratar, sen ställer han sitt glas precis vid mina fötter. När han ställer sig upp så drar han sin hand upp längs med mitt ben, längs vaderna och mitt lår, under min klänning. Jag blev helt ställd. Kollegorna såg också vad han gjorde, så istället för att säga ifrån sa jag typ "Nej, inte nu" och så skrattade jag bara, och alla andra började också skratta. Men sen när jag gick därifrån så kändes det obehagligt.
Sen var det premiärfest och då hamnade vi bredvid varandra, hans fru var där också. När vi skulle säga hej då, var det dags för kram och plötsligt fick jag hans två händer rätt på rumpan.
Jag berättade allt för teaterchefen och berättade för de andra två kvinnliga skådisarna. Jag fick stöd. Ledningen tyckte det var bra att jag sa vad som hade hänt. Regissören kommer nog inte att få jobb där igen.
Jag har blivit mycket på min vakt mot äldre män och är försiktig med hur jag säger saker, hur jag ser ut, är mer rädd för fysisk kontakt, jag kan bli helt stel om någon kommer nära. Det känns som att det som hänt var mitt fel, att jag skulle ha sagt ifrån och jag undrade över varför jag skämtade överhuvudtaget, det gör ju det bara enklare för honom att jag slätar över det. Egentligen är det han som ska skämmas."
– Det är ju en väldigt gammaldags maktstruktur på teatrarna, säger regissören Sara Giese, senast aktuell med Lars Norén-pjäsen Om kärlek på Dramaten.
– Det har inte varit okej att säga ifrån - uppåt. Och vissa har haft ett väldigt stora svängrum att ta sig friheter.
Sara Giese har som teaterregissör inte själv blivit utsatt för sexuella trakasserier, men det hände när hon jobbade som scentekniker.
Trakasserier är ett maktmedel men det är inte alltid man är medveten om det och i de flesta fall menar man inget illa. Därför måste man som arbetsledare skapa ett öppet samtalsklimat under repetitionerna, säger Sara Giese.
– Ingen är perfekt, alla kan göra fel - även jag kan göra något som har kränkt någon. Men jag hoppas att jag skapar ett arbetsklimat där en skådespelare kan säga ifrån.
För Staffan Olzon handlar regiarbetet mycket om att skapa en spänning på scen, dels bland skådespelarna men också mellan regissör och skådespelare. Det blir en mental och en fysisk närhet, och det är där som han menar gränsen kan ha överträtts.
– Om jag arbetar med Romeo och Julia, och jag vill att Julia ska vara kåt på sin motspelare så bygger jag upp en erotisk spänning också som regissör så att det blir en erotisk laddning i luften.
Men var går gränsen?
– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?
Hugo Lavett, SR Kulturnytt
hugo.lavett@sr.se
