Jämlikhet och individuell frihet
Den individuella friheten har en jämlikhetsdimension som alltför sällan uppmärksammas. Redan revolutionären Thomas Paine påpekade att varje människas rättigheter, äganderätt och frihet, förenar oss över etniska skillnader, klasser och nationsgränser. Friheten, inte gemensam underordning under stat eller överhet, är grunden för social gemenskap.
Mellan frihet och jämlikhet finns dock en grundläggande motsättning. Frihet kan mycket väl resultera i hög välfärd och relativt jämn inkomstfördelning. Men eftersom fria människor kommer att ha olika förutsättningar, göra olika val och av olika anledningar lyckas olika väl med vad de tar sig för, så kommer deras liv att vara olika. Det går inte att bevara varje människas frihet att leva för sin egen lycka om slutresultatet ska dikteras eller korrigeras.
Det går inte att maximera värden som välfärd eller jämlik inkomstfördelning utan att inskränka friheten och utan att några människor underordnas andras diktat. Som filosofen Ayn Rand påpekar, innebär en prioritering av välfärd över äganderätten att någras arbete ska tillgodose andras önskemål, istället för deras egna. Rand visar att frihetsinskränkningarna som krävs för lika utfall, det som i debatten slentrianmässigt kallas rättvisa, i själva verket är djupt orättvisa. Skatter och restriktioner straffar människor för att de gör bruk av medfödda förmågor och talanger, bara för att andra inte har dem, eller väljer att inte utveckla dem. Bara genom att motarbeta människors begåvning, framgång och prestationer – som i praktiken berikar alla oss andra – kan ett samhälle göras ekonomiskt jämlikt på politisk väg. Det är varken moral eller rättvisa.
Det är inte heller vetenskap, vilket hävdas i Richard Wilkinsons och Kate Picketts aktuella debattbok Jämlikhetsanden. Ett antal mer eller mindre intressanta samband mellan jämlik inkomstfördelning och olika hälsofaktorer får författarna att proklamera arbetarstyrda fabriker, stopp för tillväxten och sammanpressad lönestruktur. Det vill säga ungefär de utsikter som löntagarfonder och pomperipossahöga skatter gav svenskarna på 1970-talet, och som fick svenskarna att efter fyrtiofyra år rösta bort socialdemokraterna från makten. Sedan dess har skatterna på arbete sänkts drastiskt och ekonomin har avreglerats. Det har inneburit större inkomstskillnader samtidigt som svenskarnas välstånd och hälsa förbättrats markant, inte minst genom halverad dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar.
Utöver att Wilkinson och Pickett blundat för denna utveckling och annan statistik som motsäger deras analys och politiska slutsatser, är den grundläggande frågan om vi ska utforma politik på basis av epidemiologiska samband. Hur ska vi väga statistiken? Ska vi strunta i att USA är ett av världens friaste, rikaste och lyckligaste länder, och påbjuda politiska ingrepp för att deras medellivslängd är kortare än i andra länder? Eller för att de sopsorterar mindre? Ska vi följa statistiken även när den pekar åt motsatt håll? Ska vi på basis av de studier som visar ett samband sedan 1980 mellan ökade inkomstskillnader och längre livslängd ringa upp Swedbank och tvinga dem betala ut de där bonusarna?
Visst framstår moraliska begrepp som frihet och rättigheter lätt som abstrakta i jämförelse med diagram över inkomstfördelning och hälsa. Men jag lutar åt att med sociologen Frank Furedi konstatera att vetenskapen allt oftare blivit ett dogmatiskt tillhygge för att diktera hur vi ska leva våra liv. Furedi skriver i artikeln The tyranny of science att ”idag verkar det ofta som om vetenskaplig auktoritet är på väg att ersätta religiös och moralisk auktoritet, och i denna process förvandlas till en dogm. … Vetenskapliga studier används flitigt för att instruera folk i relationer och familjeliv, vilken mat de ska äta, hur mycket alkohol de ska dricka, hur ofta de kan vistas barhudade i solen och till och med hur de borde ha sex. I stort sett varje del av livet diskuteras i vetenskapliga termer, och rättfärdigas med hänvisning till en studie eller med hänvisning till experternas utlåtanden.”
Med Jämlikhetsanden får vi ett ekonomiskt recept från den nya tidens självutnämnda epidemiologiska expertis, i en bok där Kuba lyfts fram som ideal utan att beröra diktaturen eller det faktum att människor med livet som insats desperat försöker ta sig ifrån detta förmodade paradis, till ojämlikhetens USA. Då undrar jag om inte varje människas frihet ändå är en bättre grund för verklig jämlikhet.
Mattias Svensson
