Att kunna se varandra i ögonen
Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.
Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet. Om du gillar folkhälsa och god utbildning och ogillar våldsbrott och stress så är det inte högre genomsnittsinkomst utan jämnare inkomstfördelning du bör propagera för.
Att en statistisk analys av ett antal välfärdsindikatorers samvarians med inkomstfördelning blir en försäljningssuccé och väcker intensiv debatt kan bara förstås ideologiskt. För vänstern är det som en gräddbakelse på silverfat. För högern är det lite marigare, för hur man ska man kontra något som är så väl underbyggt? Man kan försöka säga att statistik inte visar på orsakssamband. Att hög livskvalitet på punkt efter punkt, i analys efter analys, sammanfaller med ekonomisk jämlikhet kan vara en… ja… slump, kanske.
Nä, bättre då att damma av en kär gammal stridskamrat - frihet - och ge sig till torgs med det slitna argument som bara håller så länge man inte tittar närmare på det, nämligen att jämlikhet bara kan fås på frihetens bekostnad. Om man vill ha jämlikhet så är man frihetens fiende och därmed per definition Kuba-kramare.
Denna anklagelse levererar Mattias Svensson, från den högerliberala position som bygger hela sin ideologi på frihet utan att göra sig omaket att klargöra vad man menar med det. Lustigt nog tycks Svensson tro att han har 1700-talsrevolutionären Tom Paine på sin sida, denne förespråkare av garanterad minimiinkomst och progressiv beskattning. Tom Paine var en del av en filosofisk och politisk rörelse som gjorde en odelbar allians av frihet, jämlikhet och broderskap, på precis samma sätt som Wilkinson och Pickett. För de republikanska rättighetsförespråkare till vilka Paine hörde betydde frihet inte oinskränkt äganderätt, privatisering eller platt eller ingen skatt. Frihet betydde folkligt medbestämmande, att inte vara underordnad, inte beroende av andras välvilja, att vara respekterad för sin person. Denna frihet är inte i konflikt med jämlikhet. Den förutsätter jämlikhet i status på ett mycket handfast sätt, i såväl ömsesidig moralisk respekt som reella levnadsmöjligheter.
Paines samtida och ideologiska like, feministen Mary Wollstonecraft sa att utan jämlikhet finns inget samhälle, bara herrar och tjänare. Umbäranden är illa nog men underordning är värre. Ojämlikhet korrumperar både fattig och rik, fångar alla i en frihetsberövande dynamik av dominans och förödmjukelse, falsk stolthet och skam.
Det är det ojämlikhet ytterst handlar om. Jämlikhet är inget självändamål. Att någon har klart mindre pengar än någon annan, när båda har det ganska bra, är inte i sig skadligt för någon av dem. Men det kan ha skadliga sociala effekter av statusjakt, jämförelser, tillkortakommanden och förödmjukelser som gör oss inte bara sjuka och mer våldsbenägna utan också ofria.
Den filosof som kanske gjort mest för att rehabilitera detta frihetsbegrepp i vår tid - Philip Pettit - frågade mig en gång om svenska språket har ett uttryck motsvarande det engelska "to look another in the eye". Och det har vi ju. Frihet för Paine, Wollstonecraft och deras arvtagare är att se den andre i ögonen, utan rädsla och skam. Men hur kan man göra det om man inte är på samma nivå? Så varsågoda ni frihetskramare från höger som inte orkar analysera ert eget megabegrepp, där har ni ert liberala arv. Hur kunde ni glömma det?
Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö Högskola
