Den europeiska terrorismen

Som vi vet, befinner sig svenska soldater i Afghanistan för att befästa dess demokrati men också för att bekämpa fattigdom, för att säkerställa skolgång för afghanska flickor, för att hindra narkotikans spridning och inte minst för att hindra att terrorismen sprider sig.  

I boken Understanding Violent Radicalisation har Sveriges mest kände terrorspecialist Magnus Ranstorp samlat en rad studier av terroriströrelser och så kallade jihadister i Europa, det vill säga våldsbenägna muslimska grupper, beredda att genomföra heligt krig, jihad. Och man konstaterar: terrorismen har slagit rot i Europa. Men är det från Afghanistan den har spritt sig och i så fall hur?

Det oroar Magnus Ranstorp och hans inbjudna kolleger, bland dem både yrkespoliser och samhällsvetare, att det pågår en radikalisering bland unga muslimer i Europa. I Storbritannien spionerar polisen på radikala imamer och moskéer, man avlyssnar telefoner, granskar internettrafiken, slår in dörrar och arresterar människor. I Sverige har Säpo fått i uppdrag att bevaka våldsbenägna radikala muslimer. Jan Björklund hoppas att angivare ska tipsa om radikala klasskamrater i svenska skolor.

En rad attentat har förmodligen genom denna sorts övervakning förhindrats, till exempel planerna på att spränga många flygplan över Storbritannien 2006 med hjälp av explosiva vätskor, vilket gjort säkerhetsprocedurerna än besvärligare på våra flygplatser.

Men räcker det polisiära fältarbetet? Intressant nog citeras i Ranstorps bok den man som beskrivs som arkitekten bakom Storbritanniens terroristbekämpning under årtiondet efter 11 september. Den mannen är sir David Omand, och han menar att lika viktig som polisens taktiska arbete ute på fältet är det strategiska ideologiska arbetet, kampen om idéerna. 

Vad är det då för idéer som appellerar till vissa unga europeiska muslimska män? Vad finner de hos radikala imamer, vad är det som predikas i de moskéer som polisen övervakar? 

Mycket tydligt är att det inte rör sig om något slags fundamentalistisk, bokstavstroende ur-Islam. Bland jihadisterna, Europas radikaliserade muslimska bekännare, har, säger Sir David Omand, tron muterat. Den form av islam de bekänner sig till är i högsta grad politisk och förankrad i nutiden. Denna terroristiska ideologi är en berättelse som illustreras med ständiga övergrepp mot muslimer runtom i världen, i Afghanistan, i Kashmir, Tjetjenien och i Gaza och inte minst i Iraks fängelser – amerikanska soldaters bilder av förödmjukade fångar i Abu Ghraib är ett upprörande exempel. På Internet blir allt detta mycket synligt.

Vad som behövs, menar sir David Omand, arkitekten bakom Storbritanniens terroristbekämpning, är en motberättelse, a counter-narrative. Man måste göra världens pågående konflikter mer begripliga och acceptabla för de muslimska grupper som utsätts för den terroristiska ideologin. Så kan man förhindra radikaliseringen.

Hur skulle, frågar jag mig, en sådan motberättelse se ut? Ska man till exempel förklara det pågående kriget i Afghanistan? Världssamfundet i form av FN:s säkerhetsråd medgav ju att USA efter angreppet 11 september 2001 hade rätt till självförsvar. Den självförsvarsaktionen har blivit självgående och är nu i Afghanistan inne på sitt nionde år. Kanske bör man också tillägga att det är i det vällovliga syftet självförsvar – men också för att skapa demokrati, ge flickor undervisning och utrota fattigdom – som det stundom dödas så många civila afghaner.

 När USA och Storbritannien år 2003 angrep Irak, var det inte godkänt av FN, men ett vällovligt resultat, vill man i motberättelsen kanske framhålla, var att man därmed störtade den obehaglige diktatorn Saddam Hussein. De skrämmande bilderna från fängelset i Abu Ghraib kan kanske skyllas på okunniga amerikanska soldater. För att förklara Muhammed-karikatyrerna i Danmark får man hänvisa till stolt europeiskt försvar av tryckfriheten som gör det tillåtet att också skända profeten.

 Den önskvärda motberättelse som efterlyses av Storbritanniens främste terroristbekämpare är fylld av motsägelser. Om den ska vara inkluderande och förmå i Europa bosatta muslimer att känna sig mindre utsatta och mindre ursinniga, krävs nog också en omfattande självrannsakan bland dem som står för berättelsen. Varför ger ett muslimskt namn omedelbart utslag i säkerhetskontrollen på flygplatser i Europa och USA? Vilka är det som utsätts mest frekvent för polisens kroppsvisiteringar på svenska gator? Varför krävs av muslimska organisationer att just de ska hålla ett vaksamt öga på allt som betecknas som radikalisering?

Och varför, slutligen, tar vi i den västliga världen för givet att det är islam som religion, islam som världsåskådning, som i sig bär fröet till terrorism? Är det inte denna förutfattade mening vi i första hand bör ifrågasätta? I så fall behövs en betydligt mer självkritisk västerländsk motberättelse.

Björn Kumm