I superfilosofens värld

Att läsa Slavoj Žižek känns lite som att ha kommit på kulturvänstern med byxorna nere. Generande, men också en inbjudan till skratt på deras bekostnad.

”Den slovenske superfilosofen”, med DN kulturs Sverker Lenas ord, varnar redan i inledningen av sin bok First as Tragedy, Then as Farce för att den som likt undertecknad hyser ”vulgäruppfattningen” att kommunismen genom sina över 100 miljoner dödsoffer skulle ha spelat ut sin roll inte ska läsa hans bok. Jag förstår honom. Boken är nämligen en farsartad predikan för de redan troende, som landar i den tragiska slutsatsen att kommunister ska utnyttja kriser för att etablera proletariatets diktatur i en extremt våldsam samhällsomdaning. Nu mer än någonsin, hävdar Žižek, behövs disciplinerande terror av samma slag som under Lenin och jakobinernas skräckvälde.

Jo, det är sådan osminkad kommunistisk våldsporr som kultursidesvänstern går igång på och hyllar i eufemismer om att det är ”befriande att höra Žižek efterlysa disciplin, organisering och ledarskap” för att citera Sverker Lenas recension. Lenas är bara en i mängden av akademiker och kulturskribenter som villigt omtolkar Zizeks brutalitet som en uppriktighet de själva inte riktigt vågar uttrycka, annat än som superlativer över författaren.

Välviljan behövs om man ska få ihop Žižeks resonemang. Det här måste vara den enda bok om den nuvarande finanskrisen som helt missar att ta upp exempelvis Greenspans lågräntepolitik eller de halvstatliga bostadslåneföretagen Fannie och Freddie som bidragande till krisen. Och trots att Žižek med rätta gör sig lustig över de massiva miljardpaketen till misskötta banker, så är han i slutändan för dem. Radikaliteten inskränker sig till den hägrande revolutionen och jag vet över huvud taget inte när jag läste en tänkare som så flitigt helgarderar sig i alla dagsaktuella frågor.

”En sann vänster tar en kris på allvar … som en chans som fullt ut måste utnyttjas”, skriver Žižek. Det är också så han nyttjar finanskrisen. Den blir i Žižeks värld ett järtecken om liberalismens och tillväxttankens förestående kollaps, inte en tillfällig nedgång i tillväxt som vi upplevt många gånger i historien. På samma sätt varnar Žižek för ekologisk kris, kris för upphovsrätten och människor som separeras av murar och gränser. Definitivt mer eller mindre allvarliga problem, men Žižek har i stort sett ingen sakkunskap att bidra med eller några ambitioner att göra problemen intellektuellt hanterbara.

Visst reser han vissa relevanta frågeställningar. Viktigast är den radikala kritiken av socialism i form av en ekonomiskt interventionistisk och nationalistisk välfärdsstat som öser miljarder över misskötta företag, bibehåller jordbruksstöd och spelar på rädsla för invandring.  Krishanteringen i många länder följer dessvärre detta mönster. Men medan liberalen mot detta hävdar friheten som mänsklig rättighet och universellt värde, är allt Žižek har att erbjuda tanken att hatet mot utlänningar borde ersättas av hatet mot kapitalister.

Men liberalismen är omöjlig, hävdar Žižek och plockar fram de dubbla måttstockarna. Att vi som individer inte har full kunskap om hur det går när vi väljer väg i livet blir ett tillräckligt argument för att marknadens frihet och den liberala demokratin är förljugen. Några sidor senare medger han obekymrat att hans tänkta diktator inte heller har någon kunskap om vad det är för liv han med våld tvingar på alla sina undersåtar.

Det stannar inte där. I vad som kan vara bokens ofrivilligt komiska höjdpunkt klagar samme man som vällustigt beskriver den nödvändiga terrorn, våldet och diktaturen under kommunismen, på pressen att i en välbärgad marknadsekonomi välja mjuk eller hård kudde på hotellrummet. Detta har ”en terroriserande dimension” och fyller oss med ”existentiell oro”.

Så ser logiken ut i ”superfilosofens” värld. På sin höjd och inte utan besvär lyckas han brotta omkull en och annan reklamslogan. Men det räcker uppenbarligen för att Sverker Lenas på DN kultur ska säga sig ha bevittnat ett ”vidunderligt, intellektuellt fyrverkeri” och ”ett pärlband av lysande analyser”. Frågan varför finanskrisen inte har lett till något uppsving för den intellektuella vänstern torde med detta vara besvarad.

Mattias Svensson