Apolloprojektet
Malte Persson debuterade som författare för ett och ett halvt år sen med romanen Livet på den här planeten. Till vardags är han, som det brukar heta om fattiga författare, kritiker på Expressens och GöteborgsPostens kultursidor. Nu har Malte Persson skrivit sin första diktsamling och den heter Apolloprojektet. Göran Sommardal har läst.
Tisdag den 27 januari 2004, kom ett fax till redaktionen, där förlaget till Malte Perssons diktsamling Apolloprojektet kortfattat meddelar att ett tekniskt fel hade insmugit sig i boken, och att felet med det snaraste ska åtgärdas. Hur nu det ska gå till i boken som jag har framför mig. På den gamla goda tiden hade man ju dragit in hela upplagan, som Wahlström & Widstrand gjorde 1928 med Ivar Conradsons kattbok, två gånger om till på köpet. Och om Malte Perssons bokhade kommit ut på Åke Hodells förlag Kerberos, där ett sånt tryckfel aldrig någonsin hade insmugit sig, då hade jag rätt upp och ner läst förlagsfaxet som en betydelsefull del i Malte Perssons poesiprojekt, som en extra måne i Apolloprojektet. Men i dag, i den avskaffade korrekturläsningens tidsålder, får man skratta på egen hand, även om jag föreställer mig att inte heller poeten i det här fallet skulle ha något emot en sådan kringelikrokande textuppfattning.
För i Malte Perssons bok finns det en diktdemiurg som sliter i texterna. Här samsas och osamsas samplingar och näranog centrallyriskt allvar, här åker tidningsklippen, informationsidiotin, ordvitsarna, IT-jargongen, kunskapsfragment och lärdomsprål, Kennedy-mordet och månhaven och så det förfärligt förbjudna att säga ”fitta” och ”dildo” mitt i poesin – åker upp och ner i samma rutschbana.
Och om det inte rådde en sådan frenetisk och kalkylerad oreda i Perssons bok, så skulle jag tro att han eftersträvade den friedrichschlegelska Universalpoesin, där alla genrer och alla sorters tal, alla kunskapsslag och kunskapsområden skulle beröra och befrämja varandra.
Men Malte Persson är trots allt mer konventionell. Hans blandning är suggestiv och rikhaltig, men också gängse och förutsägbar i sin blandning. Månfärder och språkförbistring är det inte lite, lite…, lite…. Och det goda med Perssons Apolloprojektet, t.o.m. det fantastiska, är när de enstaka dikterna kryper fram ur hela det sammelsurium, som också är vår tid. Och det är inte för att jag, arme stackare, letar efter det som är lättbegripligt. Utan därför ligger just det som är svårbegripligt på lur. Det där hårdheterna som inte går att bearbeta i språkmaskinerna. De som man bara kan peka ut. Där slipper man både skratta och gråta.
Och så här skulle de där av tekniska felaktigheter besmugna och av ofullständiga fonter förvrängda, och vilka av förlaget med det snaraste åtgärdade skola bliva raderna ha låtit, om någon mot förmodan hade läst upp dem:
m rken:::::::::som tassar hade tassat h r
det r odon; inte bl b r
Göran Sommardal
