litteratur

"Hemsökelse" är en remarkabel roman kring ett hus

Historien om det gamla barnet, så hette den tyska författaren Jenny Erpenbecks debut och med den fick hon ett omedelbart genombrott i början av 2000-talet. Erpenbeck är utbildad bokbindare, men också dramatiker och operaregissör och hennes andra heter på svenska Smäck och Ordbok. Nu är hon aktuell med sin fjärde roman i svensk översättning av Ulrika Wallenström. Och "Hemsökelse" är en titel som är lika tvetydig på både tyska och svenska.

Hemsökelse berättar om livet och döden för ett sommarhus författaren bodde i som barn, på en tomt vid en sjö i sydöstra Tyskland. Och om några av dem som rört sig genom rummen. Om själva marken det står på, stulen av Storbondedottern Klara som inte blev gift.
   Den berättar om arkitekten som ritade in rummens gröna fönsterglas, gjöt mässingsfågeln på balkongräcket och byggde garderoben med lönndörr för att nyförälskat roa sin unga fru. Den minns mannen som planla trädgården, placerade blodrönnen, hortensiorna och syrenerna, och väljer trädgårdsmästaren som stum huvudperson, han som i årtionden vattnar, beskär,gödslar och täcker frukträdstammarna med vått tyg mot rådjursbett.

Huset skuras, konfiskeras, får besök. Arkitektens släktingar vadar i gräset en sommareftermiddag på trettiotalet, ögonen får stänk av vattenspridaren och tränger några år senare ut ur sina hålor av trycket i en gaskammare.
   I början av alla vintrar tömmer trädgårdsmästaren alla vattenledningar i huset och skruvar till huvudkranen. Ryska trupper bajsar bakom kakelugnen där den emigrerade arkitekten och hans fru värmde fötterna efter skridskoturerna före kriget. Huset blir svampangripet. Trädgårdsmästaren orkar inte längre rikta vattenspridaren. En mäklare visar huset för nya hyresgäster och pekar ut den lilla mässingsfågeln på balkongräcket. Så en instruktion för hur man går till väga vid husrivning på ett säkert och miljövänligt sätt.

Erpenbeck har i sin nya roman virkat en berättelse om ett tiotal personer och ett hus av omkväden, korsminnen, materialbeskrivningar och ren poetisk kraft. Det bästa är att författaren inte ger huset någon själ. Det är verkligen inte allvetande utan ett bygge av trä, glas och mässing, städskrubbar och ljus. Att försjunka djupt och allvarligt i hur tomten runtom sköttes är Erpenbecks remarkabla idé till en roman om ett helt krigssekel och dess oändligt många minuter vardag.

Jenny Teleman, SR Kulturnytt
jenny.teleman@sr.se