Rekordjämnt val väntar i Storbritannien

Torsdag den 6 maj får 45 miljoner britter chansen att rösta och 2010 års val i Storbritannien är historiskt på flera vis, och spås bli det jämnaste sedan 1992.

Premiärminister Gordon Brown och hans labourparti har under flera år varit hårt pressade och måste bevisa för väljarna att han har nya idéer som kan bära Storbritannien framåt genom finanskrisen, men labour är hårt ansatt av konservativa Tories och dess partiledare David Cameron som är fast besluten att göra slut på 13 års labourstyre.

Opinionsmätningar har visat på en knapp ledning för Tories, som i mätningen den 14 april fick 39 procent av rösterna, mot labours 31 procent. Men bakom de båda politiska jättarna skuggar Nick Cleggs liberaldemokraterna, som i den senaste opinionsundersökningen fick 20 procents stöd och med andra ord kan få en nyckelroll i nästa regeringsbygge.

Förutom att valet på förhand ser ut att bli rekordjämnt, skrivs det in i historieböckerna också för att det för första gången anordnas en tv-sänd debatt mellan de tre premiärministerkandidaterna.

Tv-debatterna kommer att hållas i tre 90 minutersprogram och sänds av de stora tv-bolagen BBC, ITV och Sky. I den första debatten som sänds av ITV 15 april är huvudämnet inrikespolitik, den 22 april sänds debatten i Sky News och behandlar utrikespolitik, den avslutande debatten i BBC den 29 april handlar om ekonomi.

Opinionsundersökningar inför debatterna visar att mellan 54 och 57 procent avser att se dem, och om det verkligen blir så höga tittarsiffror skulle det innebära att tv-debatterna når omkring 20 miljoner människor.

Eftersom det aldrig tidigare hållits liknande partiledardebatter i brittisk television är förväntningarna höga, och det skrivs spaltvis om evenemanget, men många brittiska journalister konstaterade på torsdagen för den första debatten att det nog ändå kunde ses som ett omen att vulkanisk aska som spydde ut från Island, täckte stora delar av luftrummet över norra Europa och stängde all flygtrafik till och från Storbritannien.

På förhand kan det konstateras att de största förväntningarna i debatten ligger på Tories ledare David Cameron, 42 procent tror att Cameron går segrande ur debatterna, medan bara 22 procent tror att premiärminister Gordon Brown kommer att vinna.

Men detta enorma förtroende innebär också ett problem för Browns största utmanare Cameron- han har allt att förlora. Så även om David Cameron genomför debatterna på ett rakt igenom klanderfritt vis, så uppfyller han bara folks förväntningar och kommer inte att få någon stor extra fördel av sitt debatterande. 

Eftersom de brittiska vadslagningsbyråerna tillåter vadslagning på i princip allting, går det naturligtvis att sätta en slant på vem som vinner den första valdebatten, på eftermiddagen före den första debatten höll en av de största vadslagningsfirmorna Nick Clegg som favorit, en satsad tia på Clegg skulle ge 22,50 tillbaka om han vann, en satsad tia på Cameron skulle ge 23,70 medan Brown inte har särskilt stora förväntningar på sig, där skulle en satsad tia ge 43,30 vid en debattvinst.

Det gick för övrigt också att slå vad om vilken färg på slipsen de olika kandidaterna skulle ha.

För oss svenskar kan det brittiska valsystemet vara något svårt att tyda. Till skillnad från här i Sverige där vi utser proportionell representation i riksdagen efter hur stora partierna är så att allas röster räknas, använder man sig i Storbritannien av såkallade enmansvalkretsar.

Det innebär att varje brittisk valkrets (det finns 650 sådana i år) endast utser en parlamentsledamot, och i varje valkrets är det den som får flest röster som vinner och valkretsens näst största parti vinner ingen representation alls, det är med andra ord ett slags ”vinna eller försvinna” i valkretsarna.

Det här innebär att många av rösterna i själva verket blir verkningslösa, eftersom det i slutänden bara är rösterna på vinnaren som ger utslag.

Det betyder också att antalet röster inte helt går att likställas med representation partiet får i underhuset, ett parti kan till exempel vinna många mindre valkretsar med relativt få väljare och därmed få en starkare position än ett parti som vinner fler röster, men i färre valkretsar.

Den stora striden står mellan regerande Labour och utmanaren Tories med Liberaldemokraterna som en skugga bakom.

Labour
Labour, arbetarpartiet, leds av premiärminister Gordon Brown. Partiet föddes ur en fackrörelse i början av 1900-talet med det uttalade målet att ge arbetareklassen en politisk röst.

Partiets mörka år började 1979 när man förlorade makten till de konservativa och dess ledare Margaret Thatcher, därefter följde 18 år i opposition för Labour, inte förrän 1997 lyckades man återta makten och Tony Blair kunde bli premiärminister. De följande åren blev lyckade för Labour som lovade att modernisera landet och verka för ett mer rättvist samhälle.

Det var inga problem för Labour att vinna det efterföljande valet och det blev seger också 2005, men den segern satt längre inne efter intensivt rasande debatter om irakkriget.

Partiledaren sedan 2007 Gordon Brown växte upp prästson i en liten kustby norr om Edinburgh i Skottland, han förlorade synen på ena ögat i en olycka på rugbyplanen under skoltiden och han blev parlamentsledamot för Labourpartiet 1983.

Som premiärminister och partiledare har Brown anklagats för att sakna den karisma och utstrålning som hans föregångare Tony Blair besatt. Partiapparaten har dock försökt att förvandla dessa svagheter till styrkor, och kallar Brown för ”en allvarlig man för allvarliga tider” och ”inte flash, bara Gordon” med anspelning på superhjälten Flash (blixt) Gordon.

Labour som knappat in rejält på Tories i opinionsmätningarna, hoppas kunna övertyga väljarna om att den sittande regeringens erfarenheter av att hantera den ekonomiska krisen, för dem till det naturliga valet att styra landet också under återhämtningen.

Labour har lovat att vänta med att minska budgetunderskottet, som är på 12 procent av BNP, eftersom man anser att den ekonomiska återhämtningen skulle hämmas om man genast genomför en åtstramning, labour har också lovat att inte genomföra några höjningar av inkomstskatten.

De konservativa, Tories
Om favoriten Tories vinner valet kan 43-årige David Cameron bli den yngste brittiske premiärministern i modern tid.

De konservativa har varit det största oppositionspartiet sedan 1997, då de förödmjukades i valet av Labour.

David Cameron blev partiledare bara 39 år gammal och lyckades nå ut till unga väljare och kvinnor, partiet profilerade sig som ett grönare, vänligare parti som står på den ”vanliga” brittens sida. Tidigare har många förknippat Tories med överklassen.

 Cameron såg också till att fler kvinnor och folk från etniska minoriteter rekryterades till partiet.

Under början av sitt partiledarskap beskrevs David Cameron ofta som en positiv ”solskenspolitiker”, men i och med den ekonomiska krisen har det epitetet försvunnit i och med att han tonade ned sin retorik och varnade väljarna för svåra tider och budgetnedskärningar. Här i Sverige har Tories uppmärksammats för att de vill tillåta friskolor enligt svensk modell i Storbritannien.

Inför valet har de lovat vissa skattelättnader och att underlätta privatiseringar inom b la sjukvården.

Liberaldemokraterna
Partiet har alltid fått finna sig i att skugga de stora, men i år har de möjligen en chans att få vara med och påverka, åtminstone i teorin. Partiet har en stormig historia, 1974 hade de chansen att få ingå i en koalitionsregering tillsammans med de konservativa men dåvarande partiledaren Jeremy Thorpe avböjde.

Thorpe tvingades senare avgå efter anklagelser om att han planerat att mörda en manlig modell som han påstods ha haft ett förhållande med. Thorpe friades så småningom från alla anklagelser, men det var för sent, hans politiska karriär låg då i spillror och gick inte att rädda.

Den nuvarande partiledaren Nick Clegg vill framställa sig som en modern politisk ledare. I intervjuer har han svarat på frågor som andra politiker konsekvent undviker, till exempel har han berättat att han inte aktivt tror på gud, och han har låtit allmänheten få veta att han absolut inte haft sexuellt umgänge med mer än 30 kvinnor. Clegg har också berättat hur han som 16-årig utbytesstudent i München dömdes till samhällstjänst efter att ha satt eld på en samling sällsynta kaktusar.

Politiskt är Nick Clegg den EU-vänligaste av de stora brittiska politikerna, han har till och med talat om att införa euro i Storbritannien.

Det som starkt talar emot liberaldemokraterna i valet är att systemet med enmansvalkretsar kan innebära att många som kan tänka sig att rösta för liberaldemokraterna, ändå ser det som en bortkastad röst, om något av de två andra partierna väntas få fler röster i valkretsen.

Mycket talar för att valet blir en rysare. För även om de konservativa ser ut att få flest platser i parlamentet är det lång ifrån säkert att de får egen majoritet, och i sådana fall talas det i Storbritannien om ”hung parliament”, vilket betyder att inget av partierna har majoritet i underhuset. En regering utan absolut majoritet hör inte till ovanligheterna i övriga världen, men i Storbritannien är det mycket ovanligt. Senast det hände var 1974 och då tvingades man utlysa nyval endast fem månader efter valet.

Om det blir minoritetsregering också i år antas Nick Cleggs liberaldemokraterna få sitta med som passivt stöd åt regeringen, och för att göra det lär han kräva politisk kompensation. Det talas bland annat om att han kommer att kräva att det brittiska valsystemet görs om, hittills har det ju i mångt och mycket missgynnat de mindre partierna.

Torsdagen den 6 maj ska det avgöras, vallokalerna stänger 22.00 på kvällen lokal tid, därefter vet vi om Gordon Brown får fortsätta som brittisk premiärminister, eller om Storbritannien får sin yngste premiärminister i modern tid i David Camoron.

Johan-Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sr.se