Våra nya demokratiska kontrollsystem

Nyligen avslöjade konstnärsgruppen F.A.T. (Free Art & Technology) från Berlin att man i smyg försett en av Googles nya kamerabilar med en hemlig gps-sändare. Dessa kamerabilar, som just nu kör omkring i Europas städer och fotograferar gatorna för Googles nya söktjänst Street View, har på sistone blivit populära symboler för ett framväxande storebrorssamhälle och mötts av handgripligheter, rentav skottlossning på sina håll från uppretade infödingar.

Sändaren som F.A.T. satte fast på en av bilarna är ”öga för öga” så att säga: tack vare den kan motståndarna nu planera sina protestaktioner inför Googles egna kameror.

Kanske är det så att en kritisk debatt om de kontroll- och övervakningssystem som nu byggs ut i stora delar av västvärlden helt enkelt förutsätter den här sortens verkligt provocerande fenomen. Ett liknande aktuellt exempel är den så kallade nakenscannern, en röntgenkamera som genomlyser kläderna på den person som kontrolleras. Nakenscannern finns redan på flygplatser i USA och Holland, och från EU-kommissionen signaleras att man gärna skulle se den installerad på fler flygplatser runt om i Europa. En nyhet som i januari fick det tyska piratpartiet att genomföra nakendemonstrationer på flera flygplatser i Tyskland.

I själva verket är nog fenomen som nakenscannern och Google Street View, som sagt, mest symboler för något betydligt större – och kanske betydligt allvarligare. I en debattbok från i höstas, Angriff auf die Freiheit varnar den tyska författaren Juli Zeh och hennes österrikiske kollega Ilija Trojanow  för en utveckling som innebär att den västerländska demokratins principer snabbt och utan större protester monteras ner – av demokratin själv. Kontrollinstrument förfinas och byggs ut, myndigheters befogenheter utökas, människor hålls fängslade utan rättegång, jurister överväger om tortyr kan tolereras och så vidare. Smygande, men obevekligt rör vi oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle där folks privatliv övervakas i en omfattning och med en effektivitet som aldrig förut i historien. Ett samhälle, där de styrande tycks ha drabbats av en irrationell rädsla för sina egna undersåtar.

Enligt Zeh och Trojanow går det att fastställa en exakt tidpunkt när denna utveckling tog sin början, nämligen den 11 september 2001. Alla de inskränkningar av den personliga friheten som genomförts sen dess har ytterst motiverats med nödvändigheten att försvara demokratin mot hotet från den internationella terrorismen. Men som Zeh och Trojanow påpekar är detta hot betydligt överdrivet. Räknar man antalet dödsoffer hade det varit långt mer befogat med exempelvis ett ”krig mot biltrafiken”. Rent praktiskt visar det sig dessutom att de övervaknings- och kontrollsystem som tas i bruk mest fungerar för att stävja småkriminalitet och ordningsförseelser. Tekniken blir på sätt och vis en ersättning för den sociala kontroll som familjen och lokalsamhället tidigare stod för.

För Juli Zeh och Ilija Trojanow är det uppenbart att ”terrorismen” överhuvudtaget inte har kraft att hota friheten och demokratin, som det brukar påstås. Nej: ett sådant hot kan bara komma från oss själva. Den utveckling som gjort att rättstatens principer undan för undan urholkats i de västerländska demokratierna är, förklarar de, ett verk av politikernas kontrollbehov, juristernas opportunism, journalisternas flockmentalitet och medborgarnas egen passivitet.

Den växande säkerhetshysterin har, menar Zeh och Trojanow, flera olika förklaringar. Men djupast sett, anser de, är den en följd av vissa grundläggande samhällsförändringar, som gjort att staten de senaste decennierna har förlorat mycket av den kontroll som förr var självklar. Denna kontrollförlust har skett dels till förmån för privata företag, genom globaliseringen, dels också, genom den tekniska utvecklingen, till förmån för de enskilda medborgarna. Det som pågår är kort sagt en kamp om den resurs som i informationssamhället är det värdefullaste av allt, nämligen just information.

Och i den ruschen är det vi medborgare som utgör råvaran. För att få oss att lämna ifrån oss våra data lockas vi av myndigheterna med falska argument om säkerhet, och av företagen med rabatter till dem som regelbundet uppdaterar sina kundprofiler. Juli Zeh och Ilija Trojanow manar oss att vara på vår vakt, att värja oss mot argumenten om att allt sker för vårt eget bästa, och att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, som det brukar heta. För, skriver de: den som inte har någonting att dölja har redan förlorat allt.

Dan Jönsson