konst

Runaway train: inåtvänd hemvändarkonst

Bonniers Konsthall har under några år gjort en utställning som är avsedd visa vad den riktigt unga samtida konsten håller på med. Årets upplaga kallas Runaway train.

Och i år har man valt att visa ett dussin konstnärer som studerar eller är verksamma utomlands, och alltså inte visade eller kända i Sverige, och det är ju en tanke. Men om man tror att denna speciella situation skall ge upphov till några särskilda korsbefruktningar eller kulturkrockar så misstar man sig, det visar sig att konstskolor och konstscener är sig rätt lika i hela västvärlden, det finns helt enkelt inte några nationella särdrag att odla eller utmana.

Däremot slås jag av hur inåtvänd hela utställningen är. Här finns knappt ett spår av samhälle eller sociala verkligheter, knappt något av de stora samtalsämnena, dom som faktiskt brukar förekomma rätt flitigt i samtidskonsten, inget om klimat, ekologi eller postkolonialism, inte ens någon genderdiskussion.

Jo förresten, Jenny Lindblom har gjort målningar som enligt texten på väggen skall handla om unga kvinnor som vägrar att spela fröken duktig och gör uppror mot de konventionella förväntningarna, men eftersom upproret inte blir värre än att de antyder att de kanske skall visa rumpan så blir det inte något glödhett inlägg i debatten.

Och jo, Malin Lennström-Örtvall har varit i Palestina och låtit göra en neonskylt med texten ”Maybe I´ll never see you again”, vilket det väl finns skäl för många palestinier att undra, där bakom muren. Sedan har hon skickat hem den, för att se om den skulle ta sig igenom säkerhetskontrollerna, vilket den gjorde, om än sönderslagen, och Emanuel Almborg har dokumenterat ett legendariskt oauktoriserat husbygge på en ödetomt i Hackney i östra London, men också de verken är mer meditativa och konceptuella än direkt kommunikativa.

Men det kan ju nå fram ändå. Jag tyckte mycket om Nina Canells arrangemang, där ultraljud på något vis sätter en balja vatten i våldsam kokning så att ångorna står som ett dimmoln över baljan. Intill ligger en öppnad säck cement och tanken är att cementen under utställningens gång skall suga upp vattenångan och gradvis hårdna. Ett ohörbart ljud som långsamt förvandlas till ett tungt, grått stenblock, det är vackert.

Mats Arvidsson, SR Kulturnytt
mats.arvidsson@sr.se