Tips från redax: listbok, finsk bok och en love doll

Den här veckan tipsar Calle Dernulf om boken som hjälper dem som redan inte är besatta av att skriva listor att börja göra det. Julia Blomberg har med förtjusning sett filmen Lars and the real girl och Nana Håkansson har börjat läsa Sofi Oksanen – ni vet hon som fick Nordiska rådets litteraturpris i år – och förstår varför alla snackar så mycket om hennes storhet.  

CALLE DERNULF:
Jag är omgiven av människor som älskar att göra listor. Jag är inte så intresserad.
Läser gärna listor men har inte orken eller lusten att lägga ned tid på att rangordna saker och ting. Det handlar inte om att jag har så svårt att välja utan om att jag inte ser det viktiga i att spalta upp tyckandet i ett system, eller så är jag bara lat!

Kanske skulle det ha varit annorlunda om jag något tidigare i livet fått lite hjälp på traven som boken Listan (ditt liv i listor) från Nicotext. En liten sak som redan har förtryckt en massa listor och som ger dig tips på vad du kan skriva eller hur det kan se ut. Här kan du fylla i; konstiga prylar jag har hemma, pizzor jag ätit, komplimanger jag fått och en massa mer. Högt och lågt. Jag tror att listproffs här på radion som Germund Stenhag och Hanna Fahl självklart inte behöver den här men dom skulle nog ändå gilla den hårt.

JULIA BLOMBERG
Lars Lindstrom är en blyg och tillbakadragen kille som inte tål närhet eller beröring. Hans bror och svägerska gör allt för att få honom att öppna sig och de blir överlyckliga när Lars en dag presenterar sin nya flickvän. Enda kruxet är att Bianca från Brasilien är en stor och människoutvecklad docka, en så kallad love doll, som Lars beställt via nätet. Eftersom Lars är troende och inte vill ha sex före äktenskapet får hon sova i hans döda mammas sovrum.

Lars and the real girl har flera år på nacken, men jag såg den först i helgen. Efter bara tio minuter var jag helt överrumplad - FAN, vilken bra film det här är! Den marknadsförs som en komedi, vilket är rätt missvisande. Egentligen är det ett drama, även om man skrattar till emellanåt. Det är så fint att se hur det lilla samhället först förfäras av Lars nya tjej, men så småningom börjar acceptera och till och med tar hand om henne. 
Jag vill se mer av Lars, vill att det ska komma en uppföljare om hans liv. Tills det händer får jag väl se om ettan några gånger.

NANA HÅKANSSON:
Det har varit mycket Sofi Oksanen på sistone. Redan innan hennes senaste bok Utrensning kom ut verkade de flesta överrens om att hon skulle få Nordiska rådets litteraturpris för den. Och det fick hon också. Motiveringen var bland annat att Sofi Oksanen hade ett ”sällsynt exakt och drabbande språk”. Vad som menas med det vet jag inte, men efter att påbörjat Stalins kossor (boken som kom innan Utrensning) förstår jag varför det har snackats så mycket om Sofi Oksanen.

Stalins kossor handlar om finsk-estniska Anna som växer upp med en finländsk pappa och en estnisk mamma i Finland. Men hon uppfostras som finsk. Mamman lär henne inte estniska (men Anna lär sig själv), mamman vägrar laga estnisk mat och när de om somrarna åker på besök till mormorn i Estland förväntas Anna uppträda som en utlänning – det vill säga som en finne (och inte som en ”rysshora”).
Anna brottas med sin identitet, sin kvinnobild och får svåra ätstörningar. Berättelsen utspelar sig i Finland, Sofi Oksanen tar också med mig på små utflykter till mormors och mammans liv under Sovjettiden i Estland, till Annas egna barndomssomrar på den estniska landsbygden och till skräcken för säkerhetspolisen.
Jag gillar historien, jag gillar språket, och jag gillar hur den finska och estniska historien vävs samman. I många Östeuropaskildringar beskrivs ”öst” som en annan värld, men Sofi Oksanen sätter fingret på något väldigt viktigt – att nationsgränser är ingenting i jämförelse med de emotionella gränserna vi bygger upp. Och att öst ligger väldigt nära väst.